Farväl till Japan för denna gång! (22/5 – 27/5 2011)

Ja så var det dags, att sätta punkt för min Japanvistelse. Efter lite funderande hade jag bestämt mig för att avsluta mitt kontrakt och att göra det med en resa tillbaka för att ordna med tömning av lägenheten samt att fixa allt administrativt, som att stänga bankkontot etcetera. Således flög jag ut från Sverige söndagen 22/5 och landade i Tokyo igen på förmiddagen 23/5. Dagen var ganska så väl vald, eftersom Erik (Mårsell) ju avslutade sin konferensresa till Pusan med att ta ett par dagar i Tokyo och hälsa på mig. Det hela planerades redan strax efter jul, så att det hela skulle saboteras av jordbävningar och härdsmältor låg liksom inte i planen då. Så när det hela slog till var det svårt för Erik att byta sin biljett, men fann det ok i alla fall att ta in på hotell istället de tre nätter han då skulle vara i Tokyo. 

Erik och Ogus väntar på Monjayaki!

Men vi i alla fall en dag tillsammans, måndagen var nämligen Eriks sista hela dag i Tokyo och eftersom jag ju landade ganska tidigt hann vi träffas på eftermiddagen. Jag passade då på att presentera honom på min favoritrestaurang och tvingade dessutom med honom upp på vårt kontor. Kompensationen för det blev en guidad tour in på Yodobashi där både jag och Erik gjorde några lyckade inköp.

John, Erik och Oguz

Kvällens middag blev monjayaki och vi fick då sällskap av John, Tomomi och Oguz. Oguz är en kollega, och han var med på resan för att titta på lägenheter för sin kommande Japanvistelse. En kul bagatell är att Oguz alltid blir tagen för att vara Japan, det är han inte, han är helylle svensk även om ursprunget långt tillbaka är Kazakstan. Det blir i alla fall många roliga situationer när alla Japaner tilltalar Ogge och han inte kan ett ord japanska! Så och denna kväll, servitrisen frågade Ogge allt och ingenting, John svarade hela tiden och till slut så meddelade John att Oguz INTE var Japan, det hela fick servitrisen att utbrista i ett mycket generat asgarv! 

Och nu har även Tomomi dykt upp!

Kvällen blev mycket lyckad, med massor med mat, dryck och allmänt prat om vad som hänt sedan senats, både i Japan och i Sverige.

Tisdagen var vikt åt administration. Jag skulle avsluta mitt bankkonto, mitt kreditkort samt gå till ambassaden för att lämna in min pensionsbok för japan. Jag hade turen att få med mig min favoritguide från i höstas, Kyoko. Och tur var väl det för det krävdes en avsevärd insats för att kunna avsluta kreditkortet. Vi höll på ett bra tag med detta. Först försökte vi via telefon, men det var stört omöjligt att komma fram. Då valde vi att gå till Yodobshi, där jag ansökt om kortet vid AMEX disk. På vägen dit stannade vi på mitt kaffeställe och tog en morgonfika, personalen hejade glatt! När vi så kom fram till Yodobashi och AMEX disken, var flickan i den disken var först helt oförstående att någon skulle vilja avsluta deras utmärkta kort, men när hon fick klart för sig att jag skulle lämna landet och dessutom avsluta det bankkonto som AMEX dragit mina fakturor ifrån så gick det bättre. Notera nu att jag inte sa henne vad jag tyckte om (eller snarare lät Kyoko översätta vad jag tyckte) om AMEX, till exempel att de utlovat engelskspråkig support men att sådan inte gick att uppbringa. Varje gång jag ringde och försökte nå den, svarade de bara att den just nu inte var tillgänglig och bad mig återkomma. Detta upprepades cirka tio gånger så jag tror helt enkelt att dom inte har någon sådan support! Men i alla fall, vi pratade med flicka i disken, hon ringde upp AMEX på specialnummer och efter cirka en halvtimme kunde jag glatt klippa mitt kort och överlämna bitarna till henne.

Kumiko, Masaki, Oguz, jag, Yoichi, Fumio, Carlo, Mikio, Kanae, Chieko, Tomomi och John på tack och farväl, samt välkommen hit middag

Nästa anhalt var banken, där var det mycket mera ordning och reda, det enda debaclet där var att jag trodde den lilla bok jag fått var mitt noteringshäfte, så flickan i disken blev mycket förvånad när hon såg mina noteringar. Hon blev förvånad och Kyoko skrattade gott, hon fann det oerhört lustigt att jag själv fyllt i det som banken normalt brukar fylla i. När jag då påpekade att ingen väl numera går till banken för att ta ut pengar utan bara använder bankomater, svarade hon med ett kluckande skratt, bankomaterna kan också skriva i bankboken.  Så lång näsa för mig där. Men allt ordnade sig på typisk Japansk vis, man dödade helt enkelt min gamla bok och gav mig en ny som vi sedan kunde avsluta. Hepp!

Efter banken insmög sig en rejäl hunger, det var ju luchtid! Mycket nära bankontoret (som ligger i Asabu-Juban) ligger nämligen Ten-ten, den Gyoza restaurang som min välkomstfest började på. Så vi gick dit och åt en mycket god Gyoza lunch, som vanligt inkluderades soppa, pickles och lite annat småtugg. När vi ätit färdigt gick vi till Ambassaden. Den ligger i Roppongi Itchome och det är inte alls långt från Azabu-Juban. Det visade sig att vi lyckades komma dit mitt i lunchen, så vi pallrade oss iväg och tog en kopp kaffe till, det passade ju faktiskt bra efter lunchen så det gjorde inget att vi fick vänta på att ambassadpersonalen skulle luncha färdigt! När väl ambassaden öppnat igen blev vi insläppta till The Swedish Trade Council, det är dom som hanterar administrationen av löner, försäkringar och pension åt oss i Japan. Proceduren var mycket enkel, fylla i en blankett, lämna en kopia på mitt pass och sen var det klart. Det som var trevligt med detta var att jag då också kunde passa på att säga hej då till personalen där, vi har träffats ibland på diverse tillställningar under min tid i Tokyo. När detta var klart var det tack och adjö till Kyoko, lite sorgligt faktiskt, för hon är en mycket trevlig person. 

Full fart på Karaoke baren!

Resten av eftermiddagen tillbringade jag på kontoret, jag och Oguz var nämligen inbjudna till en utspark (av mig) och inspark (av honom) och då skulle vi vara på en restaurang nära kontoret. Det visade sig vara en mycket bra och exklusiv restaurang. Vi åt gott, länge och mycket. Allt från fisk, via krabbhjärna över gristarm till marinerat kött. Allt mycket gott och smakligt. Efter middagen rumlade vi iväg till Mikios favorit karaokeställe. Och eftersom det var Roberts 70 årsdag (Zimmerman, alias Bob Dylan) så blev mitt första försök ”Like a Rolling Stone”, döm om min och de andras förvåning när det visade sig att jag blev etta på listan över sångare/ sångerskor! Mikio berättade då att det dessutom var så att karaokestället var del av en stor kedja och deras ”bäst” lista täckte alla deras ställen! Men nu var det inte nog med detta, jag blev sedan tvåa med en annan sång (som jag TROR var Moody Blues, Nights in White satin). Men då kom Oguz igång och petade ned mig, så jag var etta, trea och han tvåa! Spänningen stiger! Jag halkar längre ned på listan med min Moody Blues tolkning men kvarstår som etta i alla fall. Då händer det otroliga, jag provar Roxy Musics Virginia Plain och helt plötsligt petar jag ned mig själv från första plats, dvs. nu var jag etta, tvåa och ungefär elva på totallistan!

Kolla, först igen! Och nu då också tvåa!

Och det bestod, i alla fall tills vi lämnade lokalen. Hur detta kommer sig? Ja inte vet jag men KANSKE beroende på att jag (som jag skrivit tidigare) börjat förstå charmen med karaoke, det är helt enkelt otroligt kul att sitta i goda vänners lag och skråla loss!

Karaoke är VÄLDIGT kul!

Så kom onsdagen, nu var det dags att ta itu med mitt packande. Det hela tog precis hela dagen, jag började när Oguz lämnade lägenheten vid 9 på morgonen och var inte klar förens vid 17:30 tiden på kvällen. Det hela blev två högar, en som skulle packas av flyttfirma och skeppas till Sverige och en som jag fått lov att magasinera på kontoret. Den högen bestod av sådant som jag inte fann värt att ta hem, Ikea porslin etcetera, men som Oguz kommer att ha nytta av när han flyttar ned. Middagen blev Karage på min näst bästa favorit i närområdet om man ska prata om normal vardagsmat i låg prisklass.

Luke, Yoichi, John och jag på Isakaya

Torsdag förmiddag tog jag och Oguz en taxi över till kontoret med det som skulle magasineras där. Som tur var finns det en transporthiss och dessutom små vagnar man kan låna, detta på grund av att det var ganska mycket saker som jag lämnade.  En del av det delade jag ut på kontoret, pepparkvarnarna, drickat som var över etcetera. Men resten magasinerade jag under mitt före detta skrivbord i väntan på Oguz ankomst. När det var klart gick hela kontoret på lunch. Efter lunchen återvände jag hem, för klockan ett var det nämligen dags, då kom flyttfirman och packade det jag skulle flytta hem. Två bitiga grabbar kom upp, kollade mängden och tog ögonmåttet med sig ned och hämtade kartonger. Kartongerna ja, jag har aldrig sett större flyttkartonger!  

Sashimi!

Ta tre vanliga svenska och öka höjden något så får ni en Japansk! Tre och en halv sådana blev det totalt. Det tog dem mindre än trettio minuter att packa allt ordentligt. Nu var mycket i originalkartong och därmed lättpackat, men allt som var löst packade dom otroligt noga både i skyddspapper för smuts och sedan ett stötsäkert lager utanpå det! I flygande fläng gick det! Jag är minst lika imponerad nu som jag var när de kom med mitt flyttlass när jag just flyttat ned i höstas. Det kommer att bli mycket spännande att se hur flyttfolket härhemma kommer att hantera dessa stora lådor, två trappor över gård och utan hiss! 

Kycklinggyoza!

När allt var ute ur lägenheten gick jag tillbaka upp på kontoret . Läste lite mail och snackade strunt med mina kollegor. På kvällen sedan var det dags för den sista middagen i Japan, i alla fall för denna gång. John hade fixat så jag skulle få träffa Luke och Yuri, ett par som jag lärt känna under min vistelse. Vi hade bestämt möte på en Isakaya (Japansk pub) som ligger i Yurakucho.

Yuri och Tomomi

Ett ställe jag besökt ett par gånger tidigare och det är en Isakaya med mycket bra mat! Vi som åkte dit var John, Yoichi och jag. Väl där mötte vi Luke och strax därpå kom Yuri och Tomomi också. Det hela blev en fantastiskt trevlig sista kväll med mycket mat, gott öl, massor av skratt och goda vänner. 

John, jag, Luke, Yuri och Tomomi

När jag sedan tog tåget hem, vid 00:30 tiden, så var det ganska fullt trots timmen. Och då kanske man undrar om alla varit ute och festat, men det tror jag inte, de flesta såg ut som om dom kom från arbetet och bara ville hem. När jag sedan tog promenaden från min station (Okachimachi) och hem, såg jag att det lyste i den där baren som är så väldigt liten, bara fem stolar. Jag provade att komma in, men bar ägarinnan bara viftade att det var stängt och fortsatte med sin privata karaoke. Hon ackompanjerade sig själv med keyboard och sjöng. Det lät faktiskt inte helt fel! Hur som, den sista ölen som jag i alla fall inte behövde regnade inne och bra var det!

Strax efter midnatt, tåget hem från Yurakucho, festligt, fullsatt!

Väl hemma skrev jag ett par mail, packade samman det sista som resväskevägen skulle tas till Sverige, duschade och lade mig. Klockan var nu cirka 02:30… 05:45 ringde väckaruren och jag kom upp ganska så omgående. Jag hade en taxi beställd till 07:00, den skulle ta mig och Oguz till TCAT för busstransport ut till flygplatsen. Nu visade det sig att jag misstagit mig på Oguz flyg, så han var redan uppe och tog sig själv till TCAT redan 06:15. 

Sjungande barägare

Nu var det ingen fara med det, han hade koll och dessutom inte alls mycket bagage, så för honom var det enklare att ta tunnelbanan och på så sätt hinna med en tidigare buss än vad jag planerade att ta. Klockan 06:50 låste jag lägenheten och tog hissen ned i lobbyn. Där väntade Kato-san (min hyresvärdinna) så jag kunde lämna nycklarna till henne och säga ett personligt tack och hej till henne. Sen bar det iväg med taxi, och döm om min glädje när jag kom fram till TCAT, en glad röst ropade ”Bo-san!”, det var Yuri som också skulle ut till Narita, hon jobbar på Swiss Air och hade en flygning till Zurich. Så den vanligtvis så tråkiga bussresan förgylldes av hennes sällskap. Väl framme på Narita skildes vi åt och jag tog mig till min incheckningsdisk. Eftersom jag som vanligt valt att ha tid på mig fick jag vänta cirka 10 minuter innan de öppnade, men i gengäld var jag först i kön. Jag lyckades också uppgradera mig till bättre klass på hemresan så jag kunde sätta mig i loungen medan jag väntade på avgången. Väl inne där fick jag ett SMS av Oguz, han undrade var jag var och sa att han var i Loungen. Precis när jag läste det passerad han mig så vi kunde önska varandra en trevlig resa än en gång.

Sedan gick allt på räls (luft?), vi lyfte på tid, flög på tid, landade i Köpenhamn på tid och väntan där blev bara cirka en timme. Sen bar det av igen för sista skuttet upptill Arlanda. Så. Klockan 18:50 27/5 2011 passerade jag ut ur Arlanda och en punkt sattes för mitt Japan äventyr.

Sa någon skakfacit? Någonstans mellan fem och tio skalv har jag känt på denna, senaste resa. Märk nu väl, det är på fem dygn och inget av dem har varit ens i närheten av de jag känt tidigare och inte har jag blivit väckt ur sömnen av något heller. Dessutom var antalet ungefär vad jag kände per tre timmar veckan efter det stora skalvet så på det hela taget var det en mycket oskakig resa i alla fall jämfört med mina tidigare upplevelser!

Så slutligen, mina dagar i japan har varit idel solsken och fröjd, numera dock något solkade på grund av händelserna tidigare i vår. Men märk väl, jag är fortfarande mycket, mycket fäst vid och fascinerad av Japan och dess invånare och kommer så att förbli. Men sannolikheten att jag återvänder på längre resor än ett par veckor i framtiden är mycket liten.

Således mina vänner, nu ses vi istället för att kommunicera på detta sätt. Bloggen ligger kvar men kommer från och med nu inte att uppdateras.

Hälsar

/Bosse

Jag tar en paus (Vecka 29)

Ja, så kom måndag morgon, lätt trött hade inte sovit så många timmar innan jag väcktes av nya efterskalv. Sov väl runt 2 timmar i taget innan det var dags för ny omruskning.  Nu blev det inte så många sådana vändor, eftersom jag måste kliva upp 06:00 för att hinna till min kurs i Japanska. Men, inga problem förens jag skulle tillbaka till kontoret. Allt var som vanligt ända till vi passerat näst sista stationen (Kodemacho) innan Akihabara där kontoret ligger. Vi hade lämnat stationen och var kanske halvägs, när tåget snabbstoppade, konduktören sa något och sedan slog av motorerna. Ingen i vagnen reagerade, men helt klart hade han berättat att vi stannade på grund av en ny jordbävning. Detta på grund av att det bara tog någon minut innan hela tåget började ruska. Men fortfarande inte en min från de andra passagerarna, men min puls var väldigt hög just då! Det ruskade i någon minut, sen avtog det, motorerna gick igång och vi rullade vidare mot Akihabara som om inget hade hänt. Jag måste säga att jag är fantastiskt imponerad av det lugn som människorna i Japan uppvisade, jag var minst sagt upprörd men de övriga i vagnen visade inga som helst tecken på obehag.

Nå väl, när jag kom upp på kontoret så frågade jag om det gungat, svaret var ja så jag vände på klacken och gick hem med datorn. Planen var att jobba hemifrån, men förts skulle jag på återbesök till sjukhuset för att visa upp axeln. Så, hem med mina saker och sedan tillbaka till kontoret för att äta lite lunch med de andra. Som vanligt var det Fumio som hängde med för att agera tolk. Även denna gång såg det bra ut, så nu bokades ett återbesök till måndag 28 Mars. Efter sjukhuset gick vi för att ta en kopp kaffe, det intressanta nu var att Starbucks på sjukhuset fortfarande var stängt. En av kollegorna hade konstaterat att samtliga Starbucks och McDonalds hade stängts redan strax efter jordbävningen i fredags, och mitt försök i lördags och det försök vi gjorde denna måndag gav vid handen att det stämde, i alla fall vad gällde Starbucks. Så, vi tog en promenad för att hitta något annat café som höll öppet. När vi kommit en liten bit och var på väg över kanalen som flyter utanför sjukhuset kände jag en stark blomdoft, det visade sig att i en liten park under bron stod två körsbärsträd och blommade! Doften var verkligen intensiv! Det hela kändes i alla fall lite hoppfullt, inget stoppar körsbären, varken jordbävning, tsunamis eller radioaktivt nedfall! Tyvärr försvann den känslan ganska snabbt, kvällen hemma blev orolig, ständiga skakningar på grund av efterskalv, mer eller mindre långa. Så någonstans här tog jag ett beslut om att föröka komma ifrån ett tag.

Natten mot tisdagen fortsatte tyvärr i samma anda, men tisdag dag var väldigt lugn. Kanske två kännbara skalv på eftermiddagen, men absolut inte samma frekvens som under helgen och på måndagen. Jag satt hemma och jobbade, tyckte det var skönare med att sitta på 8:e våningen än på 19:e om och när det skulle skaka nästa gång. På kvällen satt jag mest i telefon, bland annat pratade jag med kompisar hemma i Sverige. Medan jag pratade med en av dem, Per H, skakade det ordenligt två gånger inom fem minuter! Usch, detta i samband med ständiga rapporter om galopperande kärnkraft fick mig att inse ju snabbare iväg, desto bättre! Så när jag pratat klart, fyrade jag av ett mail till Sverige och informerade om att jag planerade att ta mig ifrån Tokyo ett tag och skrev ytterligare ett till vår Japanska resebyrå och bad att få en flygbiljett så snart som möjligt till Sverige. Sedan sänggång och hopp om att få en natt av rofylld sömn. Men inte då…

Efter ytterligare en skakig natt vaknade jag upp till vinterstorm. Det blåste ordentligt i Tokyo, men det kändes som om det blåste i rätt rikting. Det i sig kändes bra, men när jag läste mailet fr4ån resebyrån visade det sig att tidigaste avgång som gick att boka var först på fredagen klockan 12:30, det vill säga, jag skulle behöva stanna ytterligare två nätter. Tanken var inte precis lockande. Runt lunch kilade jag iväg till Yodobashi och köpte en till resväska, en mindre, samt gick till kontoret och mötte upp John och Luke för en bit mat. John tyckte då att jag skulle ta hjälp av Lukes flickvän, Yuri, för att få hjälp att boka ett hotell på flygplatsen, eftersom det kunde bli svårt att ta sig dit under rådande omständigheter. Sagt och gjort, jag tyckte det lät bra och Yuri nappade på uppdraget.

Senare på dagen hade jag ett samtal från jobbet, resultatet blev att jag ringde vår svenska resebyrå och dom hittade en Finnair flight som skulle gå redan vid lunch på torsdagen istället. Det lät väldigt mycket bättre i mina öron, så jag nappade direkt! Problemet var bara att jag behövde packa det sista och klockan var redan ganska mycket. Det gjorde att jag inte ansåg mig hinna fixa ett nytt hotellrum samt kunna ta mig till flygplatsen redan på onsdagskvällen. Så, jag skrev ett mail till min hyresvärdinna och undrade snällt om hon kunde hjälpa mig med en taxi klockan 06:30 morgonen efter. Snart därpå kom svar, självklart, vi ses i receptionen i morgon bitti! Jag ringde Sara och pratade lite, under det samtalet kom det en lite längre körare igen, men som tur var, inte mer än obehag. Jag skickade även iväg ett mail till Yuri och bad henne boka av hotellrummet. Hon kom då tillbaka och undrade om hon skulle förboka en bussbiljett åt mig, jag nappade tacksamt på det erbjudandet.

 Så nu återstod bara att packa det sista. Gissa om jag var nervös, nu när jag hade en väg ut så blev varje sekund en väntan på nästa skalv. Men det var ganska lugnt helt plötsligt, några små som jag kände medan jag packade, men inget ens i närheten av det jag kände under telefonsamtalet. Jag lyckades sova ostört de timmar som återstod till väckarklockan ringde och var nere i receptionen ganska prick 06:30. Döm om min förvåning, där står hyresvärdinnan, hon grabbar tag i mina väskor och rusar ut. Utanför står hennes man, med motorn igång på deras Porsche Cayenne (guldbrun….) . In med väskorna och sedan iväg till TCAT därifrån flygbussen gick. Snacka om service och vilken lyxtaxi!

Jag var så tidig på TCAT att jag hann med en tidigare buss än den jag hade biljett till. Men jag var glad att jag hade en plats lite senare om så behövdes, för det var ganska så fullt på bussen. Bussresan gick bra, vi var framme på Narita på cirka en timme vilket är den normala tid det tar. Väl framme kommer jag in i en avgångshall som är full med resenärer. Jag har ju varit där ett antal gånger, men aldrig sett så mycket folk där som denna morgon. Klockan var nu åtta på morgonen och Finnairs incheckning skulle börja 09:30. Så det var bara att leta upp slutet på den kön och ställa mig och vänta. Allt gick lugnt till trots att vi var så många. Alla stod snällt i respektive kö för incheckning. Det var två köer till utanför min kö till andra bolag och det såg lika ut vid samtliga 20 öar med incheckningsdiskar, så ni kan ana att det var många som ville flyga ut från Japan. När väl klockan blev öppningsdags kom jag snart fram till incheckningen. Jag fick mina boarding pass och inser då att nått inte riktigt stämmer, avgången från Tokyo är rätt, men inte den från Helsingförs för att nå Stockholm. Det visar sig då att vi måste ned i Nagoya också, det för att tanka planet och byta personal. Detta var inte normalt för denna flight, så jag skulle bli försenad med fyra timmar. Ingen större fara för mig, men en liten känsla av besvikelse, jag hade sett fram mot att få lyfta och åka iväg. I stället blev det lyfta, flyga i 25 minuter och sedan ner på Nagoyas flygplats. Där stod vi i lite drygt två timmar, men sedan lyfte vi och lämnade Japan. Allt gick som det skulle, så klockan 19:30 på kvällen den 17 mars landade jag på Arlanda. Skönt är bara förnamnet!

Planen nu är att läka min axel, när det är gjort hoppas jag att situationen i Japan återgott till normalare läge. Om så är fallet är planen att jag ska återvända. I skrivande stund ser det ut som om det kan vara så att man lyckats komma lite närmare en säkring av de skadade kärnkraftverken så låt oss hålla en tumme!

Men, som sagt, detta är det sista skrivna för nu. Jag kommer att återuppta dagboksskrivandet om och när jag är tillbaka i Japan. Men som sagt, just nu är det osäkert när det blir!

Må gott och många av er kommer jag att träffa under min vistelse i Stockholm!

På återskrivande så småningom!

/Bosse

Nu än en gång bekräftat, jag gillar inte balett! (Vecka 28)

När jag vaknade i måndags var det ösregn, vilket gjorde att jag fick användning för min nyinköpta regnponcho. Den funkade bra och har dessutom visat sig kunna stå emot snö också, eftersom regnet övergick i riktigt blöta stora snöflingor när jag skulle tillbaka till kontoret efter min lektion i Japanska.

Vackert vårväder, var då någonstans? Jag ser bara blötsnö!

På onsdagen fick jag uppleva en mer obehaglig upplevelse än jag tidigare känt på. Jag har ju skrivit att sängen gungat rejält ibland när det varit mindre jordbävningar, men jag hade tills nu inte upplevt det på kontoret. Det var jordbävning och den var så pass kraftig att vi kände den även där. Jag kan meddela att sitta på 19:e våningen och skaka för att inget står stilla, inte är någon upplevelse att rekommendera. Men, efter att ha skakat i ett par minuter (långa!) slutade det och sen var det inget mer med det. Kvar var bara ett hjärta i halsgropen och ett stort antal undergångstankar att bearbeta. Det extra obehagliga var att det påstods vara mycket sällsynt att kontorshuset rörde sig, det ska vara så byggt att bara riktigt kraftiga jordbävningar ska kännas, mindre ska absorberas och liksom försvinna i konstruktionen, så den här var ganska kraftig. Enligt webben så låg den på 5.1 där vi var och 7.2 vid epicentrum, det är ganska mycket det! När kvällen kom passerade jag och John pubben i bottenvåningen på kontorshuset. Vi mötte upp med ett gäng vi lärt känna från ett av de andra företagen i huset och hade en informell prata och ta en öl kväll. Det var en bra terapi, inte för att vi dränkte tankarna i öl, utan för att vi kunde prata igenom det som hänt. Jag och John lämnade tidigt, jag var hemma redan före 21 och tur var nog det, det gjorde det bara normalsvårt att komma ur sängen på torsdagsmorgonen.

kontoret är i den högre byggnaden, på 19:e våningen.

Fredag, ja ni har ju förmodligen sett nyheterna… Allt var normalt fram till strax före 15, då satte byggnaden igång något jag hoppas aldrig mer behöver uppleva. Vi rörde oss i samtliga riktningar samtidigt och det gick inte att stå upp utan att hålla i sig! Skyskraporna runt omkring dansade som i en balett, döende svanen eller nått! Persiennerna på kontoret mitt emot oss, svajjade som kjolarna på ett gäng glada tjejer på väg till dansbanan i en femtiotalsfilm! Huset kved, skakade, gnällde och riste, fönsterrutorna skallrade… Och det höll på minst dubbelt så länge som den i onsdags. Som tur var, var jag inte ensam, så vi kunde försöka uppmuntra varandra så gott det gick. Vi insåg alla att det här inte var någon normalstor jordbävning, utan en mycket mera förödande. Vi kunde inte se nått som rasade från vår utkikspunkt så det verkade som om de flesta husen i alla fall klarade att hålla sig uppe om än att dom kanske fått sprickor. 

Några av dom som dansade

När det hela var över, efter nått som kändes som ett par evigheter, kom omedelbart en högtalarröst och meddelade att huset var ok, att hissarna och gasen stängts av och att om vi ville lämna byggnaden så var det trapporna som gällde. Ingen av oss på kontoret ville stanna, ifall det skulle komma mera, så vi rafsade ihop våra saker och tog oss ut. 19 trappor senare stod vi på gatan. Många hade följt vårt exempel, men vi mötte också många på väg upp i huset, märkligt folk dessa Japaner! Efter ett kortare rådslag föreslog John att vi skulle ta oss till en bar ett par hundra meter bort, en öl skulle kanske kunna lugna oss. På väg till baren berättade Fumio-san och Masaki-san att de aldrig upplevt något liknande, detta var mycket mer än vad de utsatts för tidigare och båda de är infödda Japaner och som sådana upplevt otaliga jordbävningar tidigare! Dessutom såg vi att de fönsterputsare som jag tidigare sett putsa fönstren på byggnaden med persienndansen nu var på väg upp igen i sin korg! Det innebär att de måste ha suttit utanför huset, i sin korg medan jordbävningen pågick!

John och Masaki-san, nere på marken men bleka om nosen.

Hjälp, jag skulle ha avlidit av hjärtattack om det varit jag, min puls var redan skadligt hög av att vara inne i ett hus när det gungade. Så sakta började det klarna, vi hade haft en enorm tur, husen höll trots dessa enorma krafter. Så fort vi nått baren så surfade vi in och hittade att epicentrum varit länger norrut. Det visade sig att jordbävningen hade legat på 8.8 (vissa rapporter säger 8.9, och just nu säger de på radion, att den uppgraderats till 9.0!) och att det hela skapat stor förödelse närmare epicentrum, dels på grund av skakningarna, men mest kanske av den tsunamivåg som slog mot kusten. Så, tankarna kom, vad hade hänt om den varit rakt under oss istället? Nåja, tankarna bröts fort för vi fick varsin öl, för då satte skakningarna igång igen, efterskalv. Vi tog vårt pick och pack och gick ut på gatan. Men efter gemensamt beslut gick vi snart in igen, detta för att inte få något i huvudet ifall det rasade något från byggnaderna runt omkring, till exempel fönster som poppar ut! Regeln är, stå i en dörrpost men är det mera illa, sitt under ett bord (påminner mig om instruktionsfilmerna från USA under det tidiga kalla kriget, sitt under ett bord så klarar du atombomben… tror jag det, inte!). Är det riktigt illa ska man ta sig ut, men vara mycket försiktig och se upp med fallande saker. Så ska man ut, se till att ta sig till en öppen plats. Hur som, vi gick in igen och fortsatte blekt smutta våra öl. Då slog det mig, jag hade inte sett en enda tendens till panik! Oro i folks ögon, ja, men alla betedde sig som vanligt! Gatan och torget utanför var fullt med folk. Tunnelbanan och pendeltågen var avstängda, så alla som brukade använda den stora Akihabara stationen vick snällt vänta alternativt ta en av de få taxibilar som rullade eller som sista utväg, gå dit de skulle. Efterskalv på efterskalv följde. Jag tappade räkningen för det var så frekvent, somliga var som skakningar, andra var mera omtumlande, men ingen ens i närheten av det som fick oss att lämna kontoret! Efter att ha suttit ett par timmar bröt vi upp. Detta bland annat för att vi ville hem, men också för det faktum att alla utom jag hade minst en timmes promenad för att komma hem, tågen gick ju inte. 

Våren är på väg, dagen efter skalvet.

Min vandring hem gick bra, men jag har aldrig sett så mycket folk på trottoaren! Hela Tokyo var på fötter och på väg hem. Jag såg också att många av kontoren jag passerade hade mycket folk som satt och låg i deras receptioner. Väl hemma var det nödtrappan på utsidan som gällde, alla hissar var avstängda i Tokyo och jag är mycket glad att jag inte var i en hiss när detta hände! Väl inne i lägenheten, fann jag min bokhylla tömd, alla böcker och saker låg på golvet. Det enda som var sönder var glaset till en tavla som är en kär gåva från familjen Westermark. Men motivet var helt, så jag behöver bara skaffa en ny ram. Det var dessutom det enda som var skadat, jag kollade porslin etcetera, men allt hade snällt stannat i sina skåp, även om allt vandrat väldigt nära skåpluckan. När jag samlat ihop de glasbitar som gick att plocka ringde det på dörren, det var Kato-san, min hyresvärdinna som ville se att allt var bra. Hon erbjöd sig genast att hämta dammsugaren för att se till att småglaset också blev bortstädat, så snart var vardagsrumsmattan ren igen. Kvällen förflöt sedan med BBC och hemska bilder som än en gång påminde mig om att vi hade haft en enorm tur och kommit undan med blotta förskräckelsen. Huvva, men detta ackompanjerades av ständiga efterskalv, hela tiden! Mer eller mindre kraftiga, så min natt mot lördag blev mycket orolig. 

Söndagsbrunch på trevligt café

Lördag, vaknade fullt ut vid halv elva av telefonen, John ringde för att kolla läget. Jag sa som det var att natten varit skakig och han berättade då att det varit två stora jordbävningar till, bland annat i det område vi bevistade i höstas. Jordskred osv. hade följt. Dessutom var det nu nukleär fara, på grund av kärnkraftverk som riskerade att gå upp i rök. Varför vaknade jag? Åt frukost och satt sedan framför tv:n, vid tvåtiden tröttnade jag och gick ut i det fina vädret. Jag tog en promenad bort mot det sjukhus jag bevistat, det visade sig ligga bara en kvarts promenad bort. Tyvärr var deras café stängt, så jag vandrade vidare in i ett område fyllt av musikaffärer. Jag var på jakt efter en second hand butik för vinyl, CD och DVD som Mikio-san pratat om. Jag tror jag hittade den, den var stängd så jag kunde inte göra av med några pengar där. Passerade en livsmedelsbutik på väg hem och köpte mera banan och yoghurt. Bra att ha ifall dom stänger av elen vilket dom meddelat att dom kan komma att göra. Väl hemma kände jag skakningar igen, till och från, säg tre fyra gånger i timmen! Inte roligt alls! Nåväl, tittade lite till på tv, åt min middag och gjorde Japanska läxan, sen var det sänggående planerat. Men innan dess samlade jag lite kläder, batterier, ficklampa och vatten, packade det i en rygga så att jag bara skulle ha att grabba om jag måste ut ur huset under natten. Sedan sov jag och det ganska bra till och med! Vaknade till och från, men inga större problem. Vaknade vid tiotiden i morse, låg en stund och sen brakade det loss. En riktig körare igen, fast ganska så kortvarig, jag vet inte än hur eller var den kom från. Jag såg då till att göra mig i ordning medan det var lugnt och åt sedan frukost. Har gjort lite mera uppgifter i Japanska, skrivit detta och ska nu strax ta mig till Iidabashi och möta John och Tomomi för en sen lunch. Ska bli skönt med lite sällskap! Jag har just kommit hem därifrån och skriver klart detta. 

Brunchen övergick till middag. Bulgoggi!

Precis när jag skulle börja skriva satte det igång att gunga igen, ett nytt efterskalv. Som tur var ett kort ett, jag hoppas att natten nu blir lika lugn som den mot idag. Kort blir den i alla fall, för nu är klockan efter midnatt och jag ska upp klockan 06:00 för att hinna till japanskan. Nåväl, vi har det inte så kul här som ni kan utläsa ovan, men, absolut men, vi är mycket lyckligt lottade jämfört med alla de som bor i katastrofområdet norr om Tokyo. Vi har el, vatten, mat och husrum, dom har ingenting, ofta inte ens sin familj eller vänner kvar. Hemska tanke!

Må bra hörni och jag hoppas kunna skriva mera nästa vecka!

/Bosse

Hur att axla uppkomna problem, det är väl bara att lägga band på sig (Vecka 27)

Måndag morgon och min axel känns så tung för att travestera en gammal känd sång. Som tur var, kom jag ur sängen redan 06:00, detta eftersom det tog väldigt lång tid att tvätta mig samt få på mig kläderna. Det tog så lång tid att jag inte hann få någon frukost utan bara hann äta en banan och ta ett glas vatten. Således stod jag fast vid mitt beslut att gå till läkare efter min kurs i Japanska. Det visade sig vara tur det med, dels på grund av att dom inte öppnade förens 10:20 men mest för att dom röntgade min axel och sedan undrade om jag hade släkt i Japan, eftersom jag måste opereras akut. När värsta chocken lagt sig och jag kunde börja lyssna igen, visade dom röntgenplåtarna och det visade sig att min vänsterarm dels var lätt ur led, men även att den hade ett antal frakturer i kulan som skulle suttit i axeln. Således skickade läkaren mig raskt till ett sjukhus för att en ortoped skulle få titta och ge ett mera initierat utlåtande om skadan. Som tur var kunde en av mina kollegor, Fumio, möta upp min taxi vid sjukhuset och agera översättare. Läkaren som skickade mig hade i och för sig letat upp ett bra sjukhus med, på papperet, engelskspråkig personal, men det visade sig att deras Engelska bara var något bättre än min Japanska, så översättningen mottogs tacksamt av båda sidor. 

Vad gömmer sig bakom denna skylt? Jo, en Michelinstjärna.

Efter en lång väntan fick jag träffa ortopeden, han berättade då att han tyckte det såg bra ut trots allt, inget låg egentligen fel och om jag höll mig i stillhet med axeln så skulle det hela förmodligen fixa sig självt. Fast jag skulle räkna med cirka två månaders konvalescens och av dessa sex veckor med stödbandage samt mitella. Men det väsentliga för mig var att jag skulle slippa operation, i alla fall fram till lördagen när de ville att jag skulle komma på återbesök. Då skulle dom kolla om det fortfarande såg bra ut och ta ett nytt beslut om operation eller inte. Mycket skönt tyckte jag och vad som också var bra var att jag äntligen skulle få något att äta. Klockan var nämligen 13:30 och jag hade ju som sagt bara ätit en banan till frukost, min mage skrek! Vi letade upp en av restaurangerna på sjukhuset och bänkade oss för lunch. Då noterade jag musiken, det var begravningsmusik, Albinonis Adagio, kul tänkte jag, mycket passande musikval på ett sjukhus! Sen hörde jag närmare, det var samma CD som jag själv har, Berliner Filharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan själv där de framför high lights ur bra klassisk musik. Så snart klingade även Pachelbels kanon ut och det är ju lite mera upplyftande tongångar.

Plommonblom vid Yushima shrine

Nåväl, efter maten åkte vi till kontoret,det var bara att acceptera, en arm i band och en kvar att göra jobbet med. Som tur är, är jag ingen maskinskrivare, så pekfingervals är vardagsmat, det enda är att det går bara hälften så fort numera. Och att bära skolböcker och dator fram och tillbaka har jag löst genom att ta min lilla handbagageväska och lägga axelremsväskan i den. Handbagageväskan har hjul och rullar bra och dessutom står den av sig självt när jag behöver öppna dörrar eller passera tunnelbanespärrar. Således funkar det ganska bra trots allt.

Fler än jag njöt av vädret och blommorna vid Yushima shrine.

På tisdagskvällen tittade jag in på min soba ya för middag. I lokalen satt det ett ganska stort antal män i varierande grad av berusning. Stället är ju både restaurang och isakaya på samma gång, det vill säga, man kan både äta där men också bara sitta och dricka och äta smårätter. Hur som, jag får min mat och som vanligt smakar det alldeles utmärkt. När jag betalat och ska börja ta på mig min jacka, reser sig en av männen i det största sällskapet i lokalen, han kommer fram och säger på Engelska, Jag beklagar att vi fört sådant oväsen, jag ber verkligen om ursäkt! Jag svarar att jag bara tycker det är roligt om människor har det trevligt, så det hade absolut inte stört mig. Han tackar då så mycket med ett stort leende och sen skakar vi hand. Vart, förutom i Japan, kan det hända att ett berusat gäng ber om ursäkt? Kan ni tänka er ett gäng stureplansnissar som hojtar och står i och sedan ber allt och alla om ursäkt? Jag kan det i alla fall inte. Men det är lite annorlunda här som jag skrivit förut, så här kan alltså sådana saker ske och det helt utan annan anledning än att man verkligen vill be om ursäkt.

Shinjuku. Alltid myckert folk, dygnet runt.

Lite senare i veckan råkade jag ut för en annan kul kulturgrej. Jag stod och väntade på att korsa gatan, när jag hör ett välbekant ljud. Killen som stod bredvid rakade sig! Han hade med sig en reserakapparat och utnyttjade tiden det tog att gå dit han skulle till att raka sig! Det gäller att vara effektiv!

Så kom lördagen, jag och Fumio möttes på tunnelbanestationen som ligger närmast sjukhuset. Han ställde upp som översättare även denna gång och det kändes mycket tryggt. Vi sågs redan 09:00 för att slippa värsta rusningen och jag tror vi gjorde rätt. Detta på grund av att det var mycket folk på plats när vi kom, men efter att vi återvänt från röntgenavdelningen var det fullt av människor som väntade. Väntan nu blev ganska kraftigt kortare än i måndags, så jag fick ganska snart träffa läkaren. Jag var mycket spänd på att höra vad han hade att säga och blev lite oroad när han sa att det så ut som förut. Det visade sig dock att det var bra, så det enda var att han ville kolla igen om en dryg vecka, men att det fortfarande såg ut som om jag skulle slippa operation.

Bonzaiträd vid Yushima shrine.

Jag var givetvis glad för det beslutet, så jag erbjöd Fumio lunch som kompensation för allt besvär han haft på grund av min axel. Han föreslog då en enstjärnig restaurang nära där han bor, vi hade pratat om den tidigare så jag accepterade glatt. Det är en restaurang som specialiserat sig på sardiner! Jag tycker själv det låter märkligt att en Japansk restaurang kan få Michelin stjärnor, men tydligen har man gått ifrån principen att restaurangerna måste hänge sig åt det Franska köket. Sedan kan man ju tycka att få en stjärna för man är bra på sardiner är lite märkligt. Men i alla fall, vi begav oss dit. Stället låg på en bakgata, i en källare och var ganska så anonymt. Men när vi kom in, var det fullsatt. Dock inte mera än att vi efter en kortare väntan fick bord. Fumio hade berättat att han bara ätit lunch där, detta på grund av prisläget. Lunch var ok, men middag var dyrt! Således, vi beställde varsin sashimi på sardin samt ytterligare en friterad sardinrätt att dela på. 

En enstjärnig sardinmåltid!

Det hela smakade mycket bra men jag var ganska så spänd på vad notan skulle gå på. Jag gissade på runt 500 SEK per person och tyckte det var ok, dels på grund av att jag slapp operation, Fumios besvär på grund av mig och slutligen på grund av Michelinstjärnan. Jag hade fel, det kostade 200 SEK, för två! När vi kom ut, visade Fumio mig kvällsmenyn, en middag kostade mellan 800 och 1400 SEK, jämför det med Mattias Dahlgren etcetera! Notera nu att man kan spendera en månadslön här i Tokyo på mat om man bara letar efter en tillräckligt exklusiv restaurang. Men ändå, jag tycker att en lunch, som smakar utmärkt, som serveras på en restaurang med fantastisk service och dessutom har en stjärna, gott kan kosta lite mera än vad denna gjorde. Så det var bara att tacka och ta emot, dit går jag gärna tillbaka!

Tanterna klappar tjuren på nosen, tydligen en bra sak att göra för många hade gjort det. Mulen blänkte!

Efter en kopp kaffe tittade vi in på Tokyo Hands, ett jättevaruhus som har allt! Det är en blandning av NK, Åhléns, Hobbyhörnan och Claes Ohlson. Det jag letade efter var en regnponcho, jag kan ju inte knäppa jackan, så regnar det är det mindre kul. Och mycket riktigt, klart dom hade sådana. Sedan var det tåg hem, fast jag passerade skivbutiken på vägen, Stor besvikelse, inte en enda skiva föll mig på läppen! Det var inte första gången i och för sig, men ändå! Kors i taket! Resten av lördagen gick i japanska språkstudietecken samt soffläge.

Idag söndag har det varit ungefär samma låga aktivitet. Jag har tagit en promenad och tittat på plommonblomsfestivalen vid mitt närmaste shrine, Yushima shrine. 

Kimonoklädda damer tar matpaus och blickar ut över....



..det här. Vackert och rogivande.

Ganska intressant, mycket folk och vackra blommor på träden. Tydligen skulle man bland annat klappa en av deras statyer av tjurar på mulen. Många måste ha gjort det för mulen blänkte! Sen var det som vanligt många studenter som hängt upp små träbitar med önskningar på. Yushima är fullt av sådana ställningar, mer eller mindre överlastade. 

Hm, jag kanske ska skriva på en bräda jag med, så Japanska studierna går bättre?

Men, så är det ju också studiernas shrine, så kanske ger det studenterna det stöd dom behöver. Sedan hem, göra kaffe och uppgifter i läxboken. Middagen processas just nu, det vill säga riskokaren fixar riset och sen ska jag värma den gröna Thaicurry jag ska äta till middag. Så, det här får bli allt för nu, mera kommer nästa vecka!

Lev väl!

/Bosse

Att försöka leka gentleman kan vara farligt, men quiz nights är kul (Vecka 26)

Veckan började trist, Anns vistelse var över för den här gången, så efter att jag hade haft min lektion i japanska på måndagsmorgonen, åkte jag hem för att hjälpa henne till snabbtåget mot flygplatsen. En stor ljuspunkt var i alla fall att hon var mycket nöjd med resan och att den klart och tydligt gett mersmak. Så vem vet, det kanske blir ett nytt besök så småningom!

På torsdagskvällen var jag kallad till en quiznight på en av stadens otaliga pubbar.  Det var en välgörenhetsquiz där behållningen gick till bland annat en organisation som fördelar mat till bättre behövande. Som vanligt var stämningen på topp, men vi kunde kanske lyckats lite bättre med våra svar. 

Juniper, Karen, jag och John. Fyra femtedelar av quiz laget.

Nästa gång ska vi nog försöka skriva ned det svar vi vill ge och inte något annat som vi lyckades med ett flertal gånger. Men å andra sidan, syftet uppnåddes, det samlades ihop motsvarande 30 000 SEK på cirka 80 personer, och vi hade kul, riktigt kul!

På fredagen var det dags för skidresa! Vi samlades vid Tokyo station för en bit mat innan bussen skulle gå. Målet var Akakura Kanko, vilket är ett skidområde som ligger ganska långt norrut från Tokyo, lite norr om Sendai. Det trista var att vi skulle åka nattbuss från 23:00 till cirka 07:00 dagen efter! Hur som, vi sågs för en bit mat innan avfärd och även om Tokyo station är mindre än Shinjuku som jag beskrivit tidigare så går man lätt vilse här. Jag irrade i tjugo minuter innan jag hittade restaurangen som vi skulle ses på. Anledningen är ingen annan än att under hela statinen och ett flertal byggnader runt omkring ligger gallerior med restauranger och affärer. Jag försökte vara ordentlig och ta rätt uppgång från tunnelbanan, men tji fick jag. Fast utgång 1 pekade ut Grand Tokyo Tower South (under vilken restaurangen skulle ligga) så syntes inte en skymt av den byggnaden när jag kom upp på gatunivå. 

Det var det här som hägrade. Lite halvrisigt väder före lunch...

Ok, ned igen och jag lyckades hitta en informationsdisk. Där blev jag informerad om att jag var helt fel, jag skulle till en helt annan plats än den jag gick till när jag följt skyltarna. Det visade sig vara en dryg promenad innan jag nådde dit jag skulle, men som tur var hade jag väska med hjul. Nåväl efter detta irrande lyckades jag förena mig med resten av sällskapet. Vi var sju personer som åkte på fredagen, tre svenskar (Maria, Simon och jag), två tyskar (Kim och Uli) och så John och Tomomi. Sedan skulle Sayaka tillkomma, en kompis till Uli och Kim. Men hon hade valt att bara åka en dag, så hon skulle ta en buss på lördagskvällen istället. Vi var ett mycket blandat gäng, både vad gäller skiderfarenhet, nationalitet och vem som kände vem. Men vad gör det när man genast hittar saker att prata om och alla är trevliga?

En välbehövlig lunch. John, Tomomi, Kim och Uli äter... Notera mina gyozas!

Så anträddes bussresan, hilfe, jag hade ryggont efter bara en halvtimme. Sätena var givetvis anpassade efter japanska ryggar. Jag såg en lååång natt framför mig, sen somnade jag! Jag lyckades helt otroligt nog sova mesta tiden av resan, fråga mig inte hur det gick till, men funkade gjorde det. Vi hade dessutom fyra stopp på vägen, så det kan ha varit det som gjorde susen, då kunde jag räta ut ryggen och sen var det bara att somna om.

Vi kom fram vid sjutiden på morgonen och hittade omgående stället vi skulle bo på. Det var ett familjepensionat där större delen av huset var uthyrningsrum. 

Huset vi bodde i.

Vårt rum visade sig vara något mindre än det jag och Ann delade på i Nikko förra helgen, fast nu var vi sju som skulle sova, inte två. Fast sova fick dröja till kvällen, för nu gällde skidåkning! Först prova låneutrustning, ja ni läser rätt, i priset för resan ingick både liftkort och utrustning! Utrustningen var givetvis långt från vad jag skulle velat ha, men eftersom jag inte åkt på fyra år så tyckte jag att det som erbjöds fick duga. Skidorna var ok, men pjäxorna kändes som om jag kunde vända foten, ingen passform alls. Men strunt samma, kajka runt i en dag dög dom till. Nu upp i backen, en snabb kopp kaffe på vägen bara, kaffe föresten, det var automatkaffe, i plåtburk a la öl! Fast varmt! Med socker och mjölk! Således har jag nu druckit avskyvärt kaffe som satt spår i minnet tre gånger, första dagen på första Brasilienresan, sista dagen på första Brasilienresan och här, på väg mot liften Akakura Kanko. Det sägs att det man inte dör av, stärker en, men i detta fall vete gudarna.  Enda trösten var att eftersom vi inte ätit frukost så gjorde sockret ett välbehövligt energitillskott. Nåväl, när sockersörjan svalts ned var det på med laggarna och upp i liften. Maria och Simon fortsatte till mera avancerade delar av systemet redan från start, dom var båda mycket erfarna och intresserade åkare. Jag fegade och stannade med dom som hade som mest sex försök på skidor och som minst två! Backarna var långa, välpreparerade och inte speciellt svåråkta. Det kändes ganska bra och fungerade hyfsat trots pjäxor inte värda namnet. För en av de andra gick det lite sämre, det var hennes tredje försök på skidor så fallfrekvensen var mycket hög. Hur som, vi som kunde lite mera agerade lärare. 

Efter lunch var vädret strålande!

Dagen förflöt i skidornas tecken, vi fikade (mera automatkaffe, men den första tog priset i vedervärdighet!), åt lunch, fikade igen och bestämde oss för att ta oss ned till byn, det vill säga dagens sista åk. Ni som åker skidor vet att det åket ska man inte göra, men i detta fall var det ju det sista åket, inte det sista efter det planerade sista, så allt var frid och fröjd. Solen hade dessutom skinit ett par timmar, dagen hade börjat grå men nu var den strålande. Sagt och gjort, äta sista chokladbiten och på med skidorna. Vi tog bästa salongsgolvsbacken och jag åkte sist. När vi kommit tre fjärdedelar av backen ser jag hon som ramlat hela dagen göra en ny vurpa, inte dagens värsta, den var faktisk otäck och hade kunnat sluta illa. I det fallet landade hon på ansiktet! Men den var inte heller dagens roligaste, när hon bara försvann in i en snödriva! 

Jag före......

För snö hade Akakura gott om! Men i alla fall, hon blir liggande så jag skjuter fart för att se hur det gick, när jag är tjugo meter ifrån fastnar min vänsterskida, förmodligen på en iskant. Jag var inte beredd på totalstopp så jag gör en säkert snygg stuntdykning och landar på min vänstra överarm. Synd bara att jag inte är stuntman, för jag kände med detsamma att det här, det var inte bra! Jag kunde inte ta mig upp, vänsterarmen funkade inte och som lök på laxen hade jag dessutom lyckats stuka högerhandens tumme i fallet. Så småningom och med hjälp av de andra lyckades jag komma upp i alla fall. Då kom istället svimningskänslor, så det var bara att lägga sig ned en stund igen. Så småningom lyckades jag samla mig så pass att jag kunde åka ned till backens slut, fast helt utan att använda vänsterarmen. Väl nere gick vi och satte oss på ett café, jag var fortfarande ganska skakig så det behövdes. John kände på min arm, jag skrek inte, han kände på min axel, jag skrek fortfarande inte, detta gjorde att vi uteslöt värre skador som bruten arm eller att armen gått ur led. Men värkte gjorde det, så Tomomi började ringa runt för att se om det fanns någon läkare. Klockan var dock runt 16:30 så de läkare som brukade vaka över stället hade åkt tillbaka till närmaste sjukhus och det låg en timmes bilfärd bort. Nåväl, jag hade ont, men inget var ju brutet kändes det som, så Tomomi jagade upp ett apotek och köpte en mitella samt lite smärtlindrande. Hur det gick för flickan som föll först? Inte en skråma, allt var ok på den fronten. 

.... och efter. Plus Kim, Uli, Sayaka, Maria, Simon och John.

Vi tog oss sedan ned till huset där vi bodde, de andra var justa nog att se till att jag slapp bära mina skidor, stort tack för det! Väl hemma pillrade jag i mig två tabletter och tur var nog det för att duscha var svårt. Vänster arm ville helt enkelt inte vara med, men det gick. Efter dusch var det middag, inte en lika fin som förra helgen, men i alla fall fem rätter att tugga på. Efter maten var det kortspel och en öl som gällde, det visade sig att skitgubbe var en gemensam kunskap över nationsgränserna! När klockan var 21 var vi mer eller mindre utmattade, så redan då blev det sänggående, eller rättare sagt futongående. Vi sov på traditionellt japanskt sätt, dvs. på futonmadrasser på golvet och vi sov som stockar! Bara en sådan sak, att jag kände mig utvilad klockan sju på morgonen när väckarklockorna började ringa, det måste vara ett tecken på att sovsättet är bra! Min vänsterarm hade nu ett klädsamt blåmärke och höger tumme var grön.

Frukosten serverades vid åtta, den var också god, om än inte så omfattande som frukostarna i Nikko.  Uli gick iväg för att möta Sayaka och sedan gjorde de andra sig klara för backen ett par timmar innan hemfärden som skulle ta sin början klockan 14. Själv hade jag redan innan jag åkte bestämt att skippa skidor och istället göra min japanläxa samt ta en promenad och fotografera omgivningarna, så att min arm inte fungerade gjorde inte så mycket. Enda problemet var att jag inte orkade ta stora kameran och få några bra bilder, den kräver båda händerna. 

Det fanns gott om snö!

Således blev det lite läxa, sen en rundvandring i omgivningarna med lilla kameran i den nästan fungerande handen. Efter att jag ätit lunch gick jag tillbaka till huset, det var olåst och märkligt tyst. Inte ens taxen i familjen skällde, det gjorde den alltid annars. När jag kom upp i samlingsrummet förstod jag varför, hela familjen storsnarkade framför teven. Efter att ha vaknat bjöd dom in mig, gav mig godis och frågade via sonens engelska varifrån jag kom och vad jag tyckte om Japan. Sen kom en beskrivning av alla andra gäster de haft som lyckats justera sig.

Så småningom kom de andra från backen och vi samlade ihop våra grejor och blev skjutsade till bussen igen. Tyvärr blev inte hemresan lika avslappnad som ditresan, min arm gjorde sig hela tiden påmind. Men en sak som var mycket trevlig var att jag nu fick se hisnande bergslandskap, det påminde faktiskt om de alpresor jag gjort. Vi kom tillbaka till Tokyo Station vid 21 tiden, det tog längre tid än beräknat eftersom vi hamnade i ganska massiva bilköer. Nu undrar förstås någon varför sju timmar hem var långt, medan åtta timmar dit var normalt? Jo, eftersom bussen kör dit på natten kör dom saktare, dels för säkerheten men också för att folk ska kunna sova och slutligen, för att inte komma fram för tidigt!

Bergen vi skidade på. Ganska vackert och ganska bekant, är det inte lite Åre över det hela?

Så hemresan var planerad till sex timmar, men tog sju eftersom många andra kommit på att ta just samma väg som vi tog. Jag tog taxi hem från stationen, jag varken ville eller kunde få hem min ryggsäck och väska på tunnelbanan. Väl hemma bestämde jag mig för att besöka en läkare efter måndagsmorgonens kurs i Japanska. Skolan jag går på ligger bara en station från det läkarhus jag besökt tidigare och gillat, så det skulle inte bli någon lång omväg. Sedan dusch och i säng, givetvis under stort besvär.

Vad som sedan hände på måndagsmorgonen berättar jag nästa vecka. Men jag kan i alla fall säga att min vänstra överarm var blå från axeln ned till armbågen när jag duschade på söndagskvällen och höger tumme skiftade i grönlila. Suck, färgmatchning har aldrig varit min starka sida. Men som sagt, fortsättning följer!

Må bra så hörs vi!

/Bosse