Ja så var det dags, att sätta punkt för min Japanvistelse. Efter lite funderande hade jag bestämt mig för att avsluta mitt kontrakt och att göra det med en resa tillbaka för att ordna med tömning av lägenheten samt att fixa allt administrativt, som att stänga bankkontot etcetera. Således flög jag ut från Sverige söndagen 22/5 och landade i Tokyo igen på förmiddagen 23/5. Dagen var ganska så väl vald, eftersom Erik (Mårsell) ju avslutade sin konferensresa till Pusan med att ta ett par dagar i Tokyo och hälsa på mig. Det hela planerades redan strax efter jul, så att det hela skulle saboteras av jordbävningar och härdsmältor låg liksom inte i planen då. Så när det hela slog till var det svårt för Erik att byta sin biljett, men fann det ok i alla fall att ta in på hotell istället de tre nätter han då skulle vara i Tokyo.
 |
| Erik och Ogus väntar på Monjayaki! |
Men vi i alla fall en dag tillsammans, måndagen var nämligen Eriks sista hela dag i Tokyo och eftersom jag ju landade ganska tidigt hann vi träffas på eftermiddagen. Jag passade då på att presentera honom på min favoritrestaurang och tvingade dessutom med honom upp på vårt kontor. Kompensationen för det blev en guidad tour in på Yodobashi där både jag och Erik gjorde några lyckade inköp.
 |
| John, Erik och Oguz |
Kvällens middag blev monjayaki och vi fick då sällskap av John, Tomomi och Oguz. Oguz är en kollega, och han var med på resan för att titta på lägenheter för sin kommande Japanvistelse. En kul bagatell är att Oguz alltid blir tagen för att vara Japan, det är han inte, han är helylle svensk även om ursprunget långt tillbaka är Kazakstan. Det blir i alla fall många roliga situationer när alla Japaner tilltalar Ogge och han inte kan ett ord japanska! Så och denna kväll, servitrisen frågade Ogge allt och ingenting, John svarade hela tiden och till slut så meddelade John att Oguz INTE var Japan, det hela fick servitrisen att utbrista i ett mycket generat asgarv!
 |
| Och nu har även Tomomi dykt upp! |
Tisdagen var vikt åt administration. Jag skulle avsluta mitt bankkonto, mitt kreditkort samt gå till ambassaden för att lämna in min pensionsbok för japan. Jag hade turen att få med mig min favoritguide från i höstas, Kyoko. Och tur var väl det för det krävdes en avsevärd insats för att kunna avsluta kreditkortet. Vi höll på ett bra tag med detta. Först försökte vi via telefon, men det var stört omöjligt att komma fram. Då valde vi att gå till Yodobshi, där jag ansökt om kortet vid AMEX disk. På vägen dit stannade vi på mitt kaffeställe och tog en morgonfika, personalen hejade glatt! När vi så kom fram till Yodobashi och AMEX disken, var flickan i den disken var först helt oförstående att någon skulle vilja avsluta deras utmärkta kort, men när hon fick klart för sig att jag skulle lämna landet och dessutom avsluta det bankkonto som AMEX dragit mina fakturor ifrån så gick det bättre. Notera nu att jag inte sa henne vad jag tyckte om (eller snarare lät Kyoko översätta vad jag tyckte) om AMEX, till exempel att de utlovat engelskspråkig support men att sådan inte gick att uppbringa. Varje gång jag ringde och försökte nå den, svarade de bara att den just nu inte var tillgänglig och bad mig återkomma. Detta upprepades cirka tio gånger så jag tror helt enkelt att dom inte har någon sådan support! Men i alla fall, vi pratade med flicka i disken, hon ringde upp AMEX på specialnummer och efter cirka en halvtimme kunde jag glatt klippa mitt kort och överlämna bitarna till henne.
 |
| Kumiko, Masaki, Oguz, jag, Yoichi, Fumio, Carlo, Mikio, Kanae, Chieko, Tomomi och John på tack och farväl, samt välkommen hit middag |
Nästa anhalt var banken, där var det mycket mera ordning och reda, det enda debaclet där var att jag trodde den lilla bok jag fått var mitt noteringshäfte, så flickan i disken blev mycket förvånad när hon såg mina noteringar. Hon blev förvånad och Kyoko skrattade gott, hon fann det oerhört lustigt att jag själv fyllt i det som banken normalt brukar fylla i. När jag då påpekade att ingen väl numera går till banken för att ta ut pengar utan bara använder bankomater, svarade hon med ett kluckande skratt, bankomaterna kan också skriva i bankboken. Så lång näsa för mig där. Men allt ordnade sig på typisk Japansk vis, man dödade helt enkelt min gamla bok och gav mig en ny som vi sedan kunde avsluta. Hepp!
Efter banken insmög sig en rejäl hunger, det var ju luchtid! Mycket nära bankontoret (som ligger i Asabu-Juban) ligger nämligen Ten-ten, den Gyoza restaurang som min välkomstfest började på. Så vi gick dit och åt en mycket god Gyoza lunch, som vanligt inkluderades soppa, pickles och lite annat småtugg. När vi ätit färdigt gick vi till Ambassaden. Den ligger i Roppongi Itchome och det är inte alls långt från Azabu-Juban. Det visade sig att vi lyckades komma dit mitt i lunchen, så vi pallrade oss iväg och tog en kopp kaffe till, det passade ju faktiskt bra efter lunchen så det gjorde inget att vi fick vänta på att ambassadpersonalen skulle luncha färdigt! När väl ambassaden öppnat igen blev vi insläppta till The Swedish Trade Council, det är dom som hanterar administrationen av löner, försäkringar och pension åt oss i Japan. Proceduren var mycket enkel, fylla i en blankett, lämna en kopia på mitt pass och sen var det klart. Det som var trevligt med detta var att jag då också kunde passa på att säga hej då till personalen där, vi har träffats ibland på diverse tillställningar under min tid i Tokyo. När detta var klart var det tack och adjö till Kyoko, lite sorgligt faktiskt, för hon är en mycket trevlig person.
 |
| Full fart på Karaoke baren! |
Resten av eftermiddagen tillbringade jag på kontoret, jag och Oguz var nämligen inbjudna till en utspark (av mig) och inspark (av honom) och då skulle vi vara på en restaurang nära kontoret. Det visade sig vara en mycket bra och exklusiv restaurang. Vi åt gott, länge och mycket. Allt från fisk, via krabbhjärna över gristarm till marinerat kött. Allt mycket gott och smakligt. Efter middagen rumlade vi iväg till Mikios favorit karaokeställe. Och eftersom det var Roberts 70 årsdag (Zimmerman, alias Bob Dylan) så blev mitt första försök ”Like a Rolling Stone”, döm om min och de andras förvåning när det visade sig att jag blev etta på listan över sångare/ sångerskor! Mikio berättade då att det dessutom var så att karaokestället var del av en stor kedja och deras ”bäst” lista täckte alla deras ställen! Men nu var det inte nog med detta, jag blev sedan tvåa med en annan sång (som jag TROR var Moody Blues, Nights in White satin). Men då kom Oguz igång och petade ned mig, så jag var etta, trea och han tvåa! Spänningen stiger! Jag halkar längre ned på listan med min Moody Blues tolkning men kvarstår som etta i alla fall. Då händer det otroliga, jag provar Roxy Musics Virginia Plain och helt plötsligt petar jag ned mig själv från första plats, dvs. nu var jag etta, tvåa och ungefär elva på totallistan!
 |
| Kolla, först igen! Och nu då också tvåa! |
Och det bestod, i alla fall tills vi lämnade lokalen. Hur detta kommer sig? Ja inte vet jag men KANSKE beroende på att jag (som jag skrivit tidigare) börjat förstå charmen med karaoke, det är helt enkelt otroligt kul att sitta i goda vänners lag och skråla loss!
 |
| Karaoke är VÄLDIGT kul! |
Så kom onsdagen, nu var det dags att ta itu med mitt packande. Det hela tog precis hela dagen, jag började när Oguz lämnade lägenheten vid 9 på morgonen och var inte klar förens vid 17:30 tiden på kvällen. Det hela blev två högar, en som skulle packas av flyttfirma och skeppas till Sverige och en som jag fått lov att magasinera på kontoret. Den högen bestod av sådant som jag inte fann värt att ta hem, Ikea porslin etcetera, men som Oguz kommer att ha nytta av när han flyttar ned. Middagen blev Karage på min näst bästa favorit i närområdet om man ska prata om normal vardagsmat i låg prisklass.
 |
| Luke, Yoichi, John och jag på Isakaya |
Torsdag förmiddag tog jag och Oguz en taxi över till kontoret med det som skulle magasineras där. Som tur var finns det en transporthiss och dessutom små vagnar man kan låna, detta på grund av att det var ganska mycket saker som jag lämnade. En del av det delade jag ut på kontoret, pepparkvarnarna, drickat som var över etcetera. Men resten magasinerade jag under mitt före detta skrivbord i väntan på Oguz ankomst. När det var klart gick hela kontoret på lunch. Efter lunchen återvände jag hem, för klockan ett var det nämligen dags, då kom flyttfirman och packade det jag skulle flytta hem. Två bitiga grabbar kom upp, kollade mängden och tog ögonmåttet med sig ned och hämtade kartonger. Kartongerna ja, jag har aldrig sett större flyttkartonger!
 |
| Sashimi! |
Ta tre vanliga svenska och öka höjden något så får ni en Japansk! Tre och en halv sådana blev det totalt. Det tog dem mindre än trettio minuter att packa allt ordentligt. Nu var mycket i originalkartong och därmed lättpackat, men allt som var löst packade dom otroligt noga både i skyddspapper för smuts och sedan ett stötsäkert lager utanpå det! I flygande fläng gick det! Jag är minst lika imponerad nu som jag var när de kom med mitt flyttlass när jag just flyttat ned i höstas. Det kommer att bli mycket spännande att se hur flyttfolket härhemma kommer att hantera dessa stora lådor, två trappor över gård och utan hiss!
 |
| Kycklinggyoza! |
 |
| Yuri och Tomomi |
Ett ställe jag besökt ett par gånger tidigare och det är en Isakaya med mycket bra mat! Vi som åkte dit var John, Yoichi och jag. Väl där mötte vi Luke och strax därpå kom Yuri och Tomomi också. Det hela blev en fantastiskt trevlig sista kväll med mycket mat, gott öl, massor av skratt och goda vänner.
 |
| John, jag, Luke, Yuri och Tomomi |
När jag sedan tog tåget hem, vid 00:30 tiden, så var det ganska fullt trots timmen. Och då kanske man undrar om alla varit ute och festat, men det tror jag inte, de flesta såg ut som om dom kom från arbetet och bara ville hem. När jag sedan tog promenaden från min station (Okachimachi) och hem, såg jag att det lyste i den där baren som är så väldigt liten, bara fem stolar. Jag provade att komma in, men bar ägarinnan bara viftade att det var stängt och fortsatte med sin privata karaoke. Hon ackompanjerade sig själv med keyboard och sjöng. Det lät faktiskt inte helt fel! Hur som, den sista ölen som jag i alla fall inte behövde regnade inne och bra var det!
 |
| Strax efter midnatt, tåget hem från Yurakucho, festligt, fullsatt! |
Väl hemma skrev jag ett par mail, packade samman det sista som resväskevägen skulle tas till Sverige, duschade och lade mig. Klockan var nu cirka 02:30… 05:45 ringde väckaruren och jag kom upp ganska så omgående. Jag hade en taxi beställd till 07:00, den skulle ta mig och Oguz till TCAT för busstransport ut till flygplatsen. Nu visade det sig att jag misstagit mig på Oguz flyg, så han var redan uppe och tog sig själv till TCAT redan 06:15.
 |
| Sjungande barägare |
Sedan gick allt på räls (luft?), vi lyfte på tid, flög på tid, landade i Köpenhamn på tid och väntan där blev bara cirka en timme. Sen bar det av igen för sista skuttet upptill Arlanda. Så. Klockan 18:50 27/5 2011 passerade jag ut ur Arlanda och en punkt sattes för mitt Japan äventyr.
Sa någon skakfacit? Någonstans mellan fem och tio skalv har jag känt på denna, senaste resa. Märk nu väl, det är på fem dygn och inget av dem har varit ens i närheten av de jag känt tidigare och inte har jag blivit väckt ur sömnen av något heller. Dessutom var antalet ungefär vad jag kände per tre timmar veckan efter det stora skalvet så på det hela taget var det en mycket oskakig resa i alla fall jämfört med mina tidigare upplevelser!
Så slutligen, mina dagar i japan har varit idel solsken och fröjd, numera dock något solkade på grund av händelserna tidigare i vår. Men märk väl, jag är fortfarande mycket, mycket fäst vid och fascinerad av Japan och dess invånare och kommer så att förbli. Men sannolikheten att jag återvänder på längre resor än ett par veckor i framtiden är mycket liten.
Således mina vänner, nu ses vi istället för att kommunicera på detta sätt. Bloggen ligger kvar men kommer från och med nu inte att uppdateras.
Hälsar
/Bosse
