Packad så det förslår, på väg på blixtvisit till Sverige (Vecka 15)

En hektisk vecka är till ända. Det började i måndags, när vi begav oss till en restaurang som ligger ganska så precis mellan kontoret och där jag bor. Restaurangen är specialiserad på fiskkakor och jag beskrev mitt första besök där i bloggen för några veckor sedan. Hur som, vi gick dit för att fira att Yoichi gjort sitt första prov i Kinesiska. Egentligen skulle Carlo ha varit med också, men han och Kanae var tyvärr upptagna.  En i alla fall, Yoichi, jag, John och Tomomi gick dit och smorde kråset grundligt. Detta på grund av att vi förbeställt mat, för då kunde vi få specialmeny med dricka inkluderat. Egentligen skulle vi ha varit fem personer, så maten beställdes för det antalet, men tyvärr blev Fumio sjuk, så vi kom bara fyra. Således åt vi för fem! Mycket gott! 

En glad student som just skrivit sitt första stora prov i Kinesiska

Eftersom vi hade besök från Sverige, en kollega hade flugit över för att hjälpa en av våra kunder besiktiga sin hårdvarukonfiguration, så blev det utgång på onsdagskvällen igen. Denna gång åkte vi till nöjesdistriktet Roppongi (Roppan kallat i Svensk folkmun). Mina kollegor känner till en mycket väl gömd, men ganska stor Isakaya där. Läget var ganska så fantastiskt. Vi vek av från huvudgatan in på en tvärgata, sen vek vi av in i en gränd, sen vek vi av in i en ännu mindre gränd, sedan in genom en grind till en smal lägenhetsuppfart(!). Där fanns det diverse skyltar att vi skulle vara tysta för vi var bland bostäder! Hur som, längst inne fanns en dörr och där visade det sig att denna Isakaya var belägen! Det som gjort att mina kollegor har den som favorit är att den i stort sett bara befolkas av lokalbefolkning och det är mycket ovanligt i Roppongi, eftersom det är det distrikt i Tokyo dit de allra flesta utlänningar tar sig till när de ska festa loss. Och mycket riktigt, det var jag, John och Mikael som stack ut, resten var glada japaner som åt och drack efter jobbet. Vi gjorde det samma och jag måste säga att det är en väldigt trevlig variant av Pub eller Bierstube, mycket okonventionellt och avslappnat! Just denna var en sushi isakaya, så vi åt både lagad och rå fisk plus diverse annat.  I korthet en mycket lyckad kväll.

Gott och trevligt på en Isakaya

På torsdagen hade jag min sista japanska kurs. Nåja, jag har signat upp mig för en vårtermin också, samma som jag just gått Ni minns väl Karde Mummas storverk, två år i varje klass? Jag kan ju inte vara sämre, eller? Jag ska föröka få privatlektioner igen, det är ganska dyrt men jag tycker det är värt det. Och dessutom, om jag då snubblar mig framåt lite kvickare, så har jag chansen att påbörja fortsättningskursen, eftersom privatlektionerna är mera fria från kursplan än det vanliga lektionerna.

Va, tänker ni, ingen fest på torsdagen? Näe, tyvärr, men på redan fredagen var det dags igen.  Vi hade vår kontorsfest för våra kunder. Det hela var en uppsluppen tillställning med mycket mat och dricka. Vi höll till på en Italiensk restaurang, så vi fick Italiensk buffé att äta. Mycket smakligt och väldigt trångt och varmt! 

Trångt men mycket gott och väldigt trevligt!

Som sig bör, så slutade kvällen på Karaoke bar och döm om min förvåning när en av höjdarna hos en av våra kunder stämmer upp i låten Sukiyaki, minns ni den? En landsplåga i Sverige tidigt sextiotal! Det måste ha varit den första sång jag hörde på Japanska, och nu hör jag den på karaoke och dessutom på plats i japan! Kul! Och faktiskt, han som sjöng var en av de som kunde sjunga, resten av oss (förutom Tomomi) sjöng mycket hellre än bra, framförallt högre! Vad jag sjöng? Mississippi Queen (!) och I wish it was Christmas every day. Hur det lät? Det vill ni inte veta! Men vad som är kul är att det är ingen som bryr sig om hur det låter, det är mera att man ska delta. Och hur illa och falskt man än sjunger, ju mer applåderar, skriker, stampar takten och jublar de andra! Det genererar en mycket hög stämning!

Fullt ös till falsksången

Så kom lördag morgon, jag mådde oförskämt bra med tanke på den tidiga morgon jag kommit hem från kvällen innan. Jag satte igång med att packa min väska inför hemresan i morgon. Hur det gick? Ja om vi säger så här, jag har ågren över att behöva öppna den igen i kväll för att stoppa in en sak jag glömt, jag vet nämligen inte om jag kan lyckas stänga den igen! 

Buffé, mycket smakligt!

Klockan tre var det dags, då var det fest igen! Nu gällde det julfesten här i huset. Tillställningen visade sig vara ganska så trevlig. Vi var kanske ett förtiotal personer som åt buffé (Italiensk! Måste vara på modet i Japan i år!) och hörde hyresvärdinnan spela piano medan hennes kompis spelade fiol. 

Hyresvärdinnan (till höger) med fiolspelande kompis

Det lät faktiskt inte alls så illa som jag befarat och inte allt för många av oss behövde fylla på glasen mer än en gång under uppträdandet. Framåt klockan sex var det hela över och jag tog hissen upp och vilade ryggen ett tag på soffan. Efter att ätit en god middag packade jag lite till och sen var det god natt.

Idag då? Jo, sovit länge, fikat och gjort lite Japanläxa samt försökt komma på vad jag kan ha glömt när jag packade. Det var då jag kom på att jag måste ha med mig en tröja hem, eftersom det ju är ganska så kallt. Jag fick en rapport av mor att det var -17 idag mot över -20 för ett litet tag sedan, så jag måste ta risken att öppna väskan för att få dit tröjan. Handbagaget? Där har jag ju kameran ju, inget mera får plats där!

Således, detta är sista uppdateringen från Japan på lite drygt två veckor. Jag kommer kanske att plita in nått från Sverige också, men annars så återfinns jag här från och med 30 december igen!

God Jul och Gott Nytt År på er ifall jag inte hinner höra av mig när jag är hemma!

Må gott!

/Bosse

Sportfåne har jag INTE blivit, men lunchen var god! (Vecka 14)

Här lunkar det på och ännu en vecka har gått. Har ni det kallt? Vi med, i fredags var det så lite som +23 ute! Riktig vinter! Nej skämt och sido, Japanerna själva tyckte det var konstigt, det ska vara runt +10 nu, men som sagt, +23 och strålande sol! Det är ganska så orealistiskt för en Svensk att gå omkring och se växter som blommar ute, samtidigt som det är juldekorationer överallt. Nu har jag ju sett det förut, när jag var i Sydney strax innan jul, men Japan trodde jag var lite kallare än så här i alla fall. Det kallaste hittills var en morgon med +8, så jag har för vana att kolla termometern, är det mindre än +15 på morgon, stora jackan, annars regnjackan. Och det där med blommor, staden är ju stor och steril, men var och vartannat bostadshus här i området, har planteringar utanför eller minst ett par blomkrukor utanför. Det är ganska så trevligt, i alla fall så försöker man att skapa lite trevnad även utanför bostaden.

Tokyo, 1 December 2010, sa någon att det var vinter?

Bostaden ja, jag har gjort ett succéartat test av min nya stekpanna, skröt jag förra veckan så kan jag skriva under på det nu! Middagen i måndags var ett set av dumplings, ångade i stekpannan medan riskokaren fixade riset. Vad jag gjorde? Sov på soffan! Matlagning när den är som bäst! 

Vatten i pannan, dumplings på ångplattan!

Lock på, sen är det bara att ånga på!

Mat ja, (tjatar jag?), i fredags blev jag inbjuden till Carlo och Kanae på middag. Kanae hade gått en kurs i Koreansk matlagning och behövde en frivillig testpatrull. Klart jag ställde upp. Hon gjorde en Kimchi Nabe, det vill säga en soppa med kött, svamp, mycket grönsaker och nudlar i en buljong smaksatt med den Koreanska peppar och vitlöksmarinerade kålen som kallas Kimchi. Men eftersom Kanae är sin mors dotter, så serverades också Koreanska pannkakor samt Vietnamesiska vårrullar samt slutligen en mycket god sallad bestående av bland annat marinerad avokado och röd lök. En mycket god och trevlig kväll blev det!

Mat i långa banor, och vad gott det blev!

Morgonen efter blev mycket tidig istället. Håll i er nu, jag klev upp klockan åtta på morgonen en lördag, och detta för att hinna till Kamata innan 09:30. Kamata är en stadsdel ungefär 35 minuter från mig med pendeltåg. Varför jag skulle dit? Jo, Mikio hade frågat oss på kontoret om vi ville hjälpa en av våra kunder att få ihop ett lag för footsal. Footsal är lite lika vanlig fotboll, fast spelas inomhus, eller på arenor med tak. Det vill säga att ytan som man spelar på är mycket mindre än en fotbollsplan. Sen är det två andra saker som skiljer också, det var nått med ingen offside och inga inkast utan bara inspark. Vad det betyder får ni fråga någon annan om, jag har ingen aning, jag bara refererar. Så, där stod jag i en förort, längre ut från Tokyo city än jag hittills någonsin varit. Det slog till och med resan till Gotanda som jag skrev om förra veckan. Men ändå så var jag i centrala Tokyo, motsvarar ungefär Globen området skulle jag tro om jag ska försöka översätta till Stockholmsmått.

Före matchen. Yoichi, Mikio och Yoichis svåger. Lägg särskilt märke till den kultiga halsduken.

Men i alla fall, tro nu inte att jag spelade, nej för i hela friden, jag var där som dokumenterare! Så, medan de andra spelade så svetten lackade, kånkade jag på kamera och tog bilder. Det hela var en mycket förvirrad match bestående av två femmannalag i taget, sen spelade man fram och tillbaka och gav sjutton i att räkna mål. Det skrattades väldigt mycket och var det någon som ramlade, så var det ett ståhejande med bugningar och hjälpande händer för att personen skulle slippa anstränga sig att resa sig själv. Och det spelades länge! I två timmar rusades det runt, och det var ständiga byten av spelare bland de cirka 20 deltagarna. På det hela taget var det väldigt skönt att se att det spelades för ett rent nöjes skull, inte för prestige. Vad jag fick ut av det hela? En god lunch! Efter avslutat spelande så gick vi tillbaka mot tågstationen och passade på att äta en smaklig lunch på vägen. Jag satte i mig ingefärsmarinerad tonfisk samt lite blandat friterat. Nej, inte det feta läskiga som vi brukar mena med friterat, detta är lite grövre än Tempura men inte mycket. Man doppar det man ska fritera i ägg och sedan i en brödsmuleblandning och sen friteras detta. Det smakar inte alls så fett som det låter, har ni ätit Tonkatsu någon gång vet ni hur sådant här smakar och kommer ni hit ska jag introducera!

Jag och min goda lunch.

Men idag söndag har jag varit lat, bara gått en halvlång promenad för att kolla in det nya snabbtåg som går från Ueno. Ueno är nästa område norrut från där jag bor, det är det området som bland annat har en stor park som jag skrivit om förut. Hur som, eftersom jag ju åker till Sverige om en vecka och jag just hört talas om snabbtåg till flygplatsen från Ueno så ville jag kolla upp detta sätt att åka på. Normalt så skulle jag ha tagit taxi lite längre och sedan tagit en buss motsvarande Arlandabuss, men nu visar det sig att jag har bara har en tredjedel så långt till tåget som jag skulle ha till bussen och tåget tar 44 minuter medan bussen tar minst 45 minuter men man måste räkna med upp mot en och en halv timme om man ska vara helt säker. Detta eftersom trafiken på motorvägen kan stå still. Slutligen så kostar bussen 2900JPY, medan snabbtåget kostar 2400JPY (motsvara cirka 205 SEK), så det avgjorde saken. Jag har nu förköpt en biljett och ska testa detta sätt att ta mig till flygplatsen. Om det funkar bra, kommer jag att se till att eventuella besökare transporteras samma väg.

(Här var det en två minuters paus, jag har startat riskokaren. Det blir middag hemma idag!)

Riskokare in action!

Slutligen, på vägen till stationen såg jag något som jag tyckte var underligt. Jag har ju skrivit en hel del om hur säker staden är och hur man hela tiden säkerställer att ingen skadas om det fixas med gatan eller så. När jag promenerade ”min” gata ned, jag ser varningsfarbrorn och konstaterar att man håller på att ta ned byggnadsställningen på ett av husen som fasadrenoverats. Så långt, allt som vanligt. Men vad händer? Jo, gubbarna som river ställningen, står och släpper ned delarna från andra våningen, rakt ned i händerna på en mottagare nedanför! Så vad som tjänas in på säkerhet för förbipasserande kan inte räcka långt mot den arbetsmiljösäkerhet som detta verkar ge prov på. Det jag såg släppas ned, var en metallstege som anslutit våning tvås med våning tres ställning, så det var ingen liten lätt sak som släpptes. Nu gick det bra, killen nedanför greppade stadigt stegen innan den nådde marken, men det var på millimetern! Huvva!

Men nog om detta, nu lite soffläge medan riset fixar sig självt. Jag tänker servera mig lite rester, det är det sista från housewarming som ska ätas idag, nämligen de marockanska köttbullarna. Men var lugna, jag har haft det i frysen, jag vill inte upprepa vad jag lyckades med tidigare i höstas!

Således, över för nu, mera kommer senare!

/Bosse