Rör inte mina bilar! (Vecka 8)

Och ingen protesterar? Inte gjordes En plats i solen 1961 inte, som jag skrev i förra inlägget, 1951 skulle det ha varit! Och tro mig, den var inte alls så dålig som man skulle kunna tro. En inte helt uppbygglig historia med ett absolut inte amerikanskt slut! Och Elisabeth Taylor spelade faktiskt ganska bra, men så var hon bara 17 år också och ännu inte förstörd av framgång.

Men nog om det, hej på er, här kommer lite granna från landet i öster igen. Veckan som gått har varit lugn den med. Vi har haft Sverigebesök, detta på grund av att det varit ett av årets kundsupportmöten. Vad det innebar för mig? Cirka ett kilo salta lakritssillar! Mår jag illa? Ja lite… Det var Staffan (kollega från Sverige) som undrat om han skulle ta med något till kontoret här, när han och Dion (min chef) skulle komma för mötet. Jag förslog godis och för säkerhetsskull la jag till att salta sillar var bra. Varför det? Jo, det är bara jag som gillar sådana här, så jag får ha hela kilot för mig själv! Nästan i alla fall, Carlo gillar det lite, så han äter en eller två i veckan (sillar alltså, inte kilo!). Men var inte oroliga, de hade med sig choklad och Ahlgrens bilar också. På tal om det, en påse var sötsura Ahlgrens bilar! Vad i hela friden? Jag har inte vågat smaka än, men jag tror jag kommer att slå bakut. På samma sätt jag gjort mot chokladdragerade och de tillbehör man lanserade för några år sedan. Ahlgrens bilar ska vara färska, röda, gröna och vita och receptet för en framgångsrik, snabb glufsning är två röda, två gröna och två vita i taget! Mums! Ta det från ett proffs uppväxt med Ahlgrens hela utbud.

Vad mera då? Jo det var dags för årets Bettara Matsuri och precis som förra gången jag var här i oktober (2008) så bjöd en av våra kunder in oss till denna. Det hela går ut på att fira MAT!



Friterat ris med diverse iblandat, GOTT!



Traditionen går hela vägen tillbaka till Edo tiden och festivalens hemvist är Nihonbashi vilket är i hjärtat av gamla Tokyo och adressen för vår första kund här. Det som firas mest är pickles på rättika, men man serverar all sköns mat vid gatustånd på ett antal gator i stadsdelen. Det är massor med folk och väldigt trevlig atmosfär. Hur som, vi var inbjudna till kundens kontor för drinkar och snacks i år igen. Precis som förra gången var vi i ett stort konferensrum med hela bordet fyllt av plockmat och dricka. Upplägget är mycket enkelt och tro det eller inte, det är fantastiskt roligt!



Så enkelt, så kul, så bra!

Man minglar runt i konferensrummet, tar sedan en paus genom att springa ut och köpa nått mera att äta eller dricka, återvänder med det och minglar lite till. Svårare än så är det inte att umgås, och vad som är ännu bättre är att vi som leverantör av systemet, firman som levererar driften och kunden umgås mycket otvunget och inte ett ord om arbete! Mycket skönt! Och vad som var ännu bättre var att jag faktiskt avbröt i tid denna gång, så jag slapp de plågsamma kopparslagarna dagen efter som drabbade mig 2008.


Folkligt, festligt, fullsatt! Bettara forever!

Och hurra för kompisar som inser nödlägen, Odd (TACK!) tog raskt pucken och hjälpte mig få ett av de limiterade exemplaren av Bob Dylans senaste släpp i bootleg serien. En leverantör i Sverige annonserade att om man förhandsbokade ett exemplar så fick man en extra bonus skiva med på köpet! Och här sitter jag i Japan! Men som sagt, det finns människor som räcker ut hjälpande händer när det behövs! Så nu har jag ett exemplar liggande hemma och väntar tills jag kommer till Sverige över jul.

Slutligen, helgen som just har gått har gått i lugnets tecken. Jag har fixat lite saker, bestick, lite engångsprylar, salladsskålar, köpt mera ost och lite annat smått och gott. Detta på grund av att jag ska samla de jag lärt känna härborta på ett housewarmingparty om två veckor. Att jag har framförhållning beror på att nästa helg är bokad utanför Tokyo. Jag och några vänner ska åka till en vinfestival. Vart det är vet jag inte riktigt, så det får jag berätta i nästa avsnitt av denna följetång. Jag säger Daudet, jag har blivit en fena på cliffhangers! Apropå Daudet, jag har börjat läsa Proust nu! Jag har hunnit 150 sidor i första boken (500 sidor), så nu återstår väl bara cirka 3000 sidor (det är åtta böcker totalt av varierande tjocklek)

Men nu en dusch, sen Svea Hund På Göta Lejon och kanske lite sova efter det….

Ha det bra!

/Bosse

En vecka till (Vecka 7)

Veckorna rullar på, men denna var exemplarisk i starten! Måndagen var helg, en dag vikt åt sport! Jag firade stort med att först ta min sista runda medicin och sen äta en fet, fin jättebrunch följt av inköp av två stolar och ett litet bord till balkongen samt, slutligen, invigning av dessa som skön avrundning. Inte helt perfekta stolar, men de klarade i alla fall en timmes läsning. Inköpet gjordes på en affär liknande Jysk. Ni vet, en sådan där som har allt fast det de har kanske inte, eller snarare inte, håller någon större kvalité. Hur som, det får duga så länge. Nu kan jag i alla fall ta en kopp kaffe ute utan att behöva stå.

Mera då, inte mycket. Fast en del saker upphör inte att fascinera. Exempelvis påbudet att inte röka ute! Överallt finns det inpräntat i trottoaren eller på lyktstolpar, skyltar som förbjuder rökning. Men inomhus är det helt ok att röka, både på restauranger samt arbetsplatser. Som tur är, är ingen rökare bland oss på vårt kontor. Men om så vore så skulle de vara hänvisade till rökrummet i alla fall, så det skulle kanske inte ha varit så farligt. Rökrum ja, vissa restauranger och caféer har speciella rökavdelningar, men tyvärr är de ofta väldigt påtagliga för icke rökavdelningarna, så det gör inte så stor skillnad i alla fall.

Varför har man då rökförbud ute? Jo, för att slippa fimpar på gatorna! Det finns till och med fimppoliser nu, som patrullerar exempelvis i Ginza och Roppongi (det är två stora shopping och nöjes distrikt) och påpekar vänligt men bestämt för folk som röker att dom genast ska fimpa och ta med sig fimpen! Jag tycker dock Japan borde införa rökförbud även inomhus, det är inte så kul att äta sushi till exempel, när det bolmas strax bredvid.

Hur som, nedan ser ni exempel på skyltar, jag gillar speciellt den gående cigaretten!



Gående cigaretter är förbjudna!



Trottoarvariant av rökförbud



En annan sak, men som jag gillar fullt ut, är påbudet att inte använda mobiltelefoner på publika transportmedel. Detta på grund av att det stör medresenärerna! Känn på den! Hittills har jag bara sett en japan prata i telefonen på tunnelbanan, men hon var mycket diskret. Men alla spelar spel, mailar eller surfar med sina mobiler istället. Så de används, men ingen pratar i dem. Jag tycker det är lysande, man slipper helt enkelt en massa tjatter som man inte är intresserad av att höra i alla fall. Det är något som vi borde ta efter hemma i Sverige, nej förresten, i resten av världen! Leve Japan!

Apropå hänsyn, jag fick en lapp i brevlådan för ett par veckor sedan. Den såg alvarlig ut så jag tog med den till kontoret för översättning. Det visade sig vara en ursäkt från staden, detta på grund av att man skulle gräva i trottoaren två kvarter bort! Hur jag märkt av det? Jo, när jag går på den trottoaren, så kan jag bitvis råka ut för hjälmprydda, bockande Japanska gatuarbetare som hänvisar mig till den provisoriska gångvägen de byggt. Nästan samma sak händer när jag passerar en brandstation på vägen till jobbet. Brandmännen putsar alltid sina fordon, de skiner ju redan, men kan säker skina lite till om de gnuggar mera. Hur som, när de putsar stegbilarna, så sticker bilarnas bakända ut en bit i trottoaren. Då står det ett antal brandmän och bockar och bugar, samt pekar på det stora röda saken som blockerar halva (maximalt) trottoaren, så att jag inte ska gå in i den. Nog för att jag ser dåligt, men så dålig är ändå inte min syn. Fast jag måste medge att jag är väldigt fascinerad av japaners otroliga vilja att vara till lags och se till att allt rullar som det ska.



Stå här i väntan på grön gubbe!

Helgen som just gått har varit lugn. Jag har gjort ytterligare ett inköp till lägenheten, denna gång en vattenkokare. Jag kunde ha hyrt en, men det skulle ha kostat lika mycket och jag känner mig bekväm med att ha en egen. Hittills har jag dragit igång gasspisen för att värma vatten till mitt gröna the, men det känns inte helt optimalt, så därför bestämde jag mig till slut och slog till. Dessutom har jag försökt plugga lite. I veckan som gick var jag nära att ge upp japanskan, men efter att ha köpt en romanized version av min Kana bok så kommer det förhoppningsvis gå lite lättare. Vad det innebär? Jo att alla ord står både med Hiragana samt fonetisk skrift. Min första bok var bara Hiragana, dvs. tecken och det gjorde all läxläsning till en plåga. Således har jag försökt repetera fem av hittills tio lektioner under helgen som gått. Och planen är givetvis att hinna ikapp så snart som möjligt.

Slutligen en bild från stället jag åt middag på igår lördag. Det är en kines restaurant och de tillverkar sina egna nudlar. Degen sätts fast på en brädbit som ser ut som en skärbräda. Sen står nudelmaster och snabbt som sjutton för en vass kniv över degen, så att långa, tunna nudlar far ned i det kokande vattnet. Jag har ätit just sådana nudlar och blev väldigt imponerad av jämnheten både avseende längd, bredd och tjocklek på nudlarna. Snacka om hanverksskicklighet!



Nudelmästare i arbete



Det var väl allt för nu, nu ska jag ta en dusch och sen se ”En plats i solen” från 1961. Rollistan inkluderar Montgomery Clift, Elisabeth Taylor samt Shelley Winters! Det ni!

Må bra!

/Bosse

En homage till Japansk läkekonst (Vecka 6)

Så kom måndag. Mådde fortfarande absolut inte bra även om jag återhämtat mig rejält under helgen som gått. Således såg jag till att få hjälp att hitta läkare. Efter lite velande hit och dit åkte jag till en av de kliniker som jag guidats till, ifall jag skulle behöva hjälp med mina ögon. Det visade sig vara ett mycket lyckat val. Jag fick vänta i cirka en halvtimme, men träffade sedan en läkare som ingav ett mycket stort förtroende. En gråhårig gentleman som grundligt klämde på min mage och konstaterade att nått inte var som det skulle. Han sa (via tolk) att han trodde jag hade en kraftig matförgiftning och att han ville att jag skulle röntgas för att kunna få en lite bättre bild av hur det stod till med mig. Sagt och gjort, ut från rummet och in i nästa. Där tog en sköterska emot mig, mätte mig med blicken och rotade sedan fram sjukhuskläder modell L för large. Hon bad mig byta om och försvann sedan ut. Jag tog på mig kläderna och konstaterade att large på japanska innebär äppelknyckarbyxor (eller för er ungdomar, sådana där brallor som slutar strax nedanför knäna) och kortärmad skjorta. Strunt samma, sköterskan kom tillbaka (hon knackade först på dörren och frågade om det var ok att komma in) och nu bad hon mig lägga mig på bristen under röntgenkameran. Magen sa cheese och sköterskan bad mig kliva upp igen och nu ställa mig med magen mot ytterligare en röntgenapparat. Cheese igen och jag fick byta tillbaka till mina vanliga kläder. Sedan hänvisades jag tillbaka till doktorn, som glatt konstaterade att jag var inflammerad från magens topp ända ut i ändan så att säga. Men att det var en lättare inflammation så den skulle kunna fixas med en hög piller och en veckas behandling. Han skrev ut ett recept och sedan var det tack och adjö. Tro det eller ej, men nu mådde jag redan bättre! Läkaren gav helt enkelt intrycket att veta vad han pysslade med, sådana doktorer kan vi inte få nog många av!

På apoteket sedan fick jag fyra olika piller. Med dem följde det med två A4 ark med beskrivning av vad det var för medicin jag fått. Pillren var dessutom fotograferade, både utanför och i sina förpackningar så att jag inte skulle kunna ta miste på vilket piller som var vilket. Att det var två A4 berodde helt enkelt på att jag fick både japansk och Engelsk beskrivning. Jag kunde inte ha fått en bättre behandling så om jag behöver hjälp med mina ögon, eller nått annat, så är jag helt säker på att jag får minst lika bra, eller bättre behandling här som jag skulle ha fått hemma. Vad det kostade? Nu kommer det som är riktigt fantastiskt, denna privata klinik var ansluten till den Japanska socialförsäkringen så jag fick behandlingen för 30% av vad den egentligen kostade! Detsamma gällde medicinen! Hur bra skyddsnät som helst!

Och, nu kanske någon undrar hur jag kunde bli sjuk? Jo, det var mycket enkelt, jag klantade mig stort! Svårare än så var det inte! Vad jag gjorde? Jo, jag misstog mig på att disken i diskmaskinen var diskad. Det var den INTE. Jag insåg det efter en stund, men då måste det redan ha gått snett. Antingen missade jag att lägga tillbaka någonting, eller så var det så att jag redan hade hunnit kontaminera något jag smååt på medan jag lagade maten (grönsaker). Vad det än var så var det ganska så potent, jag kände mig inte riktigt normal förens på torsdagen, nästan en vecka efter utbrottet och då hade jag ätit medicin i nästan fyra dagar. Så det firade jag med en rejäl måltid, min första bentolåda. Inte riktigt en sådan jag är van vid, men väldigt god i alla fall. Fem olika varianter på kyckling plus lite annat smått och gott.



Mycket mat, men ändå fattas Miso soppan. Den kom lite senare.



Vi avbryter här sändningen för något helt annat, kolla in bilden nedan, den är tagen från vårt kontor. Leta efter den lilla gröna skylten, strax till höger om husfasaden till vänster och ungefär i mitten av bilden! Den skylten sitter på huset tvärs över gatan från där jag bor. Längre än så är det inte.

Kolla in svarta cirkeln ungefär mitt i bilden. Där är det!

Veckan i övrigt flöt lugnt och stilla. Fredagen avslutades med en tepan middag med John och Tomomi. Tepan betyder stekbord och vi åt den variant som är från västra Japan. Dvs. vi lagade maten själva på bordet framför oss. När kocken gör det, är det varianten från östra Japan. Det enda som är synd med sådana middagar är att man måste tvätta alla kläder efteråt. Det osar rejält, men det är ack så gott!

Lördagen sedan tillbringade jag med Jörgen Brodersen och hans fru som var här på semester. Vi åkte till Asakusa och sprang ut och in i köksbutiker. Jörgen köpte sylvassa knivar och jag kom hem med ännu ett rivjärn (ett ännu bättre!), pepparkvarnar samt en grillvante. Dagen avslutades med en ypperlig Thaimiddag nära deras hotell i Akasaka, Chinsun Grand. Ett snyggt, rent hotell som bara tog 850 SEK natten (dock utan frukost, den kostade 1200 JPY, cirka 110 SEK)! Ett tips för er som jag hoppas orkar ta er hit och kanske föredrar att bo på hotell än att trängas med mig här på mina futtiga 86 kvm.

Idag slutligen nådde jag ytterligare höjder på shoppinghimlen! Jag har köpt två nya kuddar. En till soffan och en till sängen. Nu ska jag äntligen slippa nackspärr av att sova på en kudde fylld med ris! Kuddarna i sängen vore ganska bra, om det inte var för att man på ena sidan fyllt dem med ris. Jag tror det är för att man ska kunna få ett formbart stöd för huvudet, men för mig har det inneburit ett ganska så plågsamt försök till ofrivillig nackförlängning. Så varje kväll när jag ska lägga mig, har jag börjat med att försöka skaka över dessa riskorn till ena änden av kudden, för att sedan utnyttja den andra delen för att vila huvudet på. Men nu ska det vara slut på det, nya kudden ska snart invigas! Och i morgon bitti ska nästa bra inköp också invigas, jag har äntligen hittat och inhandlat en klockradio idag. Bruksanvisningen var enbart på japanska, så det ska bli spännande att se om jag lyckats ställa in den rätt. Nu är det ingen fara, eftersom vi faktiskt har helg här i morgon. Det är en ledig dag för att fira idrotten. Hemskt, men jag tänker bita ihop, att tvingas vara ledig för sport, det svider! Jag tänker kompensera det med att sova, träffa John, Tomomi, Carlo och Kanae för en brunch och sedan avsluta med inköp av stolar och ett bord till balkongen.

På återhörande!

/Bosse

Skakad men inte rörd (vecka 5)

När jag väl kom i säng efter senaste inlägget somnade jag fort. Men framåt tvåtiden på natten vaknade jag av att jag var på ett nöjesfält. I alla fall kändes det som om jag åkte slänggunga fast på ett mysko flytande sätt. Det var jordbävning! Min första! I alla fall min första när jag verkligen känner att allt rör sig. Jag vaknade ju faktiskt av den som vi hade i Stockholm för några år sedan, den som hade epicentrum under DN skrapan. Men som sagt, detta var nått annat! Om jag blev rädd? Nej, det vill jag inte påstå, men det var lätt obehagligt! Men det som då stör lite är att jag var den ende på jobbet som känt den, tydligen är alla andra så vana att de inte bryr sig. Nästan i alla fall, mer om det senare!

På onsdagen var det välkomstfest för mig. Vi började starkt med Gyoza och öl på ett ställe i Azabu Juban (nära Roppongi, ett ökänt nöjesdistrikt). Gyoza är ett slags knyten som är fyllda med en köttfärs och grönsaksblandning. Lite grann som stora raviolis ungefär. Sen ångkokar man dem lite och avslutar med att fräsa på dom på en sida för att få lite färg. Sen ska de serveras med den stekta ytan uppåt, då är det riktigt serverat på Japanskt vis. Tillbehör är lite soja med ett stänk av risvinäger som man då doppar knytet i. Hur som, jag kom bort från ämnet, vi åt sådana i massor. Och drack ganska mycket öl till det och sedan åt vi lite till och då blir man ju törstig. Så höll vi på i fyra timmar.

Madoka, John, Fumio, Anders och jag plus en massa disk.

Sedan var det någon som sa, karaoke! Vems idé det var vet jag inte, men på grund av den allmänna paltkoma och den lagom lulliga hjärnverksamheten så var det ingen som ens hade en tanke på att protestera. Så iväg bar det, till en skum bar i Roppongi. Stället bestod av en disk längst ned i huset, där bokade man ett rum av lämplig storlek och för lagom tid. Hela huset var fyllt med rum för karaoke, mer eller mindre stora för att kunna rymma allt från en person till ett ganska stort antal människor. Vi åkte i alla fall upp 16 våningar och hamnade sen ut i en korridor med fyra rum och en toalett. Vårt rum var för cirka tio personer och där knökade vi in oss alla nio som fortfarande var med. Nu hör det till saken att det var ett rum för tio Japaner, så det blev lite trångt. Sedan bar det av, vi skrålade på så det stod härliga till. Jag sjöng (?!) åtminstone åtta låtar, det lät förfärligt! Men det var fantastiskt kul!

Stämningsbild, karaoke är kul!

Jag vet inte när vi ramlade ut från det stället, men jag var hemma strax efter två på natten. Jag hade sinnesnärvaro nog att inse att jag förmodligen skulle må som en örn om jag gick och lade mig direkt, så jag stannade uppe ett tag till och kolkade vatten. Förresten, jag skulle ju återkomma till jordbävningen, en av deltagarna på välkomstfesten hade också känt den! Så tydligen är inte alla Japaner helt immuna!

Dagen efter? Stängt för reparation. Men jag mådde inte sämst på jobbet, det kändes bra! Ingen pratade med hög röst och ingen gjorde några hastiga rörelser, kontoret har nog aldrig varit så tyst en hel dag. Det enda som störde var några enstaka telefonsignaler, men aj vad dom gjorde ont!

På fredagen, när jag skulle handla lite att äta till kvällen, så passade jag på att fylla på bananförrådet. Jag tyckte att en påse med fem bananer var lite mycket, så när jag fick se en hög men bananklasar så tog jag av två bananer från en av dem. Priset var satt till 300 JPY (cirka 25 kronor). Frid och fröjd, glad och nöjd till kassan jag gå. Kassörskan tar mina varor och slår in priset, kommer så till mina två bananer. Då tar det tvärstopp, hon ser bokstavligen ut som ett kryss. Vad nu tänker jag, har hon inte sett bananer förut?

Hon tittar på mig frågande, går sen och kollar på hyllan med bananklasarna, kollar prisskylten, frågar en kollega och då börjar jag förstå. Det var inte så att det var styckvisa bananer till salu, man skulle ha köpt en hel klase (om cirka 20 bananer) för 300 JPY, inte 300 JPY per kilo eller så. Aj tänkte jag, hur ska detta gå? Men som tur är, ler både hon och hennes kollega. Kollegan rycker på axlarna skrattar en gång till och så säger han nått till henne. Hon kommer tillbaka till kassaapparaten och så slår hon in 50 JPY. Puh, alltid lär jag mig nått, denna gång om Japansk shoppingkultur, så nästa gång vet jag bättre. Då tar jag en påse med fem, eller som jag också sett, en påse med en banan. Dom har pippi på påsar här!

Hemma sätter jag igång med matlagningen, inget märkvärdigt. Kokar ris och steker lite kött och grönsaker. Men effekten blir enorm! Tre timmar efter att måltiden avslutats är jag däckad. Och så förblir jag hela helgen, när jag inte ligger på soffan så befinner jag mig där den stora vita porslinsguden hägrar.

Om jag överlevde? Det svaret får ni vänta på till nästa utgåva! Spännande va?

Sköt om er, så hörs vi!

/Bosse