Staden glittrar och ler och jag handlar stekpanna (Vecka 13)

Tretton veckor! Å hå jaja! Vad nytt? Jo, i måndags kväll träffade jag Judy och Hiroshi-san. Dom båda har varit till stor hjälp med min flytt, visumhanteringen, lägenhetsletande och så vidare. Så Judy kontaktade mig och undrade om vi inte skulle ta en öl och en bit mat bara för att få ett par ansikten bakom alla telefonsamtal och mail. Hon föreslog måndagen i veckan som just gått, detta på grund av att vi hade helg igen i tisdags, nu var det arbetet som hyllades. Hur som, hennes förslag var att jag skulle åka till Gotanda och där skulle vi sätta oss på en izakaya. En izakaya är benämningen på en äkta Japansk traditionell enkel bar, billigt dricka och mat som är mycket prisvärd. Sagt och gjort, jag begav mig dit och allt klaffade perfekt, Judy och Hiroshi-san väntade utanför spärrarna och sedan var det bara 500 meter till izakayan. Kvällen blev mycket lyckad, det visade sig att vi hade massor att prata om och ölen och maten satt som en smäck. 

Judy och Hiroshi-san säger skål!

Ölen ja, kan ni gissa vad den kostade? Hiroshi-san frågade mig och jag insåg att hans min antydde att det var ett sensationellt pris, så jag klämde i med 400 JPY (34 kronor ungefär), han bara log, jag sa 300 JPY? Han log ännu bredare och sa, 150 JPY (eller En som det heter på Japanska), det är runt 13 kronor för en halvliter! Ok, det var väl kanske inte den godaste öl jag druckit, men det var öl med allt vad det innebär. Men tro nu inte att vi satt där tills vi blev utslängda, nej långt därifrån. Jag var hemma igen innan midnatt så dagen efter blev inte alls så tung som ölpriset kunde indikera.

På tal om bar, kolla in nedan:

Undrar var dom har toaletten?

FEM barstolar och en disk, detta måste vara en av världens minsta barer! Sitter någon vid disken så har den personen ryggen i fönstret ut mot gatan. Jo det är så, det har jag sett när den är öppen. Men hittills har jag aldrig sett mer än tre gäster där samtidigt, det kan kanske bero på att det inte verkar som om man kan nå de inre stolarna om de yttre är upptagna. Men hur kan den bära sig? En gåta. Hur som, när ni kommer hit får ni se underverket om ni vill, den ligger bara två kvarter bort.

Lediga dagen för att fira arbetet var mycket lugn, inte ett spår av arbete så långt ögat såg! Istället skapade jag arbete genom att jaga runt efter julklappar till småttingarna hemma. Det har gått sådär kan jag säga, de äldre är det lugnt med, men de minsta är det svårare att hitta något till. Hur som, jag har ju några dagar jag hinner shoppa på hemma också så det ordnar sig säkert.

Shoppa ja, jag har köpt mig en smutt stekpanna! Varför i hela friden då undrar ni kanske, jo den här kunde jag bara inte motstå! 28 centimeter, ganska så djup, inte wok djup, men nästan. Och sen det bästa, det följde med en platta att lägga mellan stekpannan och det perfekta lock som följde med. Plattan är perforerad, vilket gör den lämplig som yta att lägga saker man vill ånga på! Så, det är bara att fylla vatten i stekpannan, lägga på det platta locket, på med grönsaker eller dumplings, på med det stora yttre locket och sen brassa värme! Genialt! Hur den funkar? Jag har inte provat ångningen än, men stekpannefunktionen är utmärkt! Invigningen kom på fredagskvällen, jag har nämligen lyckat hitta ett par saker jag saknat enormt sedan jag åkte. Röd lök, koriander, fisksås samt vitlök av den typ som ibland kallas kinesisk vitlök hemma. Det vill säga sån som inte är i klyftor utan hela vitlöken är solid. Varför det är så bra? Jo om jag vill riva den, vilket jag ofta gör, så är det mycket enklare med en sådan här vitlök. Men i alla fall, jag passade på att invitera Yoichi och Carlo på fredagsmiddag eftersom jag ju nu kunde laga min variant av stekt kyckling med grönsaker. Det hela blev faktiskt ganska så bra och vi hade en nöjsam avslutning på arbetsveckan.

Carlo och Yoichi säger skål!

Helgen sen har gått ut på att gå. Jag har fortsatt leta julkappar och anser mig nu klar, förutom då de minsta, där fattas det lite så det måste tyvärr bli klappjakt i Stockholm också. Men, staden är numera fylld av julpynt! Jag trodde inte det var möjligt att det kunde bli mera ljus här, men jag hade tydligen fel. Akihabara är en enda stor julgran numera, glitter och kulörta lyktor överallt. Och då är det ändå så att det området inte var med i den engelskspråkiga veckotidningens reportage över ljusspel i staden inför julen. Så tydligen ligger vi ändå i lä här i mitt hemmaområde.

Julpynt i dammen utanför mitt stammiscafé

Hemma ja, det är även pyntat i huset där jag bor, en julgran med ett ljusspel som skulle få en epileptiker att hälsa hem, samt små gulliga saker utspridda lite överallt. Dörrhandtaget för att gå ut, är till exempel höljt i någonting som jag tror är en stickad variant av ett försök att efterlikna en ren, men jag är inte säker.

Detaljbild från lobbyn.

Och jag har fått en alldeles fantastiskt formulerad inbjudan till cocktailparty 11/12 nere i receptionen. Jag har mot bättre vetande tackat ja, vad jag menar med det är att jag tackade ja redan när min charmanta hyresvärdinna mailade och frågade för ett par veckor sedan. Vad hon då inte berättade var att det skulle vara violinspelande med henne som komp på piano. Jag undrar om det är oförskämt att ta med öronproppar?

Spännande fortsättning följer en annan dag, nu ska jag koncentrera mig på James Gang skivan i stereon!

Må lysande, det gör Tokyo!

/Bosse

Varför nöja sig med en riskokare, när man kan ha två, en armé kan ju hälsa på? (Vecka 12)

Har ni tänkt på en sak? Har man två riskokare så kan man koka dubbelt så mycket ris samtidigt som om man bara hade en! Och har man en riskokare med arméstorlek, ja då är det minst ett helt kompani som kan få ris! Vad jag pratar om? Jo jag har slagit till, jag har köpt riskokare! Jo, i plural! Hur det gick till?

Hämta en kopp kaffe, för det här blir långt!

Jo, jag försökte som vanligt vara smart, det har hittills i mitt liv aldrig lönat sig och det gjorde det inte denna gång heller! Jag tyckte mig ha varit förutseende och importerade en konverter från 110 volt till 220, bara utifall jag skulle behöva för någon laddare eller dylikt. Med det i bakhuvudet och det faktum att en japanköpt riskokare ÄR Japansk, det vill säga, menyer, manualer, röst som pratar, är Japanska kilade jag iväg för att leta lämlig kokare att köpa. När jag insåg att min hovleverantör av prylar hade en turistavdelning med riskokare också, så tittade jag där. Lycka! Jag hittade en femkoppars (5 * 180 ml ris) kokare som gick på 220 volt och hade Engelsk meny och manual. 220 volt var ju inget problem, jag hade ju min konverter! Glad i hågen betalade jag och konkade hem åbäket. Efter lite letande hittade jag min konverter, men inser då att den kontakten är en jordad USA kontakt och den skiljer sig från Japanska varianten med att ha en pigg som det inte finns något hål för i japanska jordade kontakter. Här ansluter man jordsladden själv! Mysko men verkar funka. Ok, ingen test av maskinen denna dag då. Som tur var hade en av mina kollegor ett överskott på konverters som tar in pigg och skickar ut i sladd och han ville bli av med allihop så jag blev ny ägare! Hem och nytt test, anslöt konvertern och pluggade in alla kontakter (riskokaren har jordad Svensk kontakt, perfekt!). Stannade upp, tänkte till (jo, faktiskt!), kollade effektleveransen från min konverter, 100 Watt, kollade effekten riskokaren ville ha, 1250 watt… Jaha ja, inte en siffra som stämde. Således, inget ris denna dag heller. Men var lugna, jag hade ätit ute, så behovet av ris var för tillfället ickeexisterande. 

Maffig husfassad. Vet någon vilket skivomslag den påminner om? Rätt gissat för höra skivan!

Lunchen dagen efter surfade vi och det visade sig att det fanns konverters här, som klarade upp till 1500 watt och även mera (givetvis beroende på hur mycket man betalade). Sagt och gjort, tillbaka till affären, letade upp en av de konverters vi hittat på nätet och bad att få köpa den. Expediten frågade då vad jag skulle ha den till och min kollega meddelade att det var till en riskokare. Då säger expediten att hon inte vågar sälja konvertern, detta på grund av att en riskokare drar effekt i mellan 45 och 60 minuter, en konverter är inte byggd att klara så högt energiuttag under så lång tid. Risken var att både konverter och riskokare skulle förstöras. Aj då, tillbaka till funderingsstadiet. Sex timmar senare är jag tillbaka på affären, sladdar förbi turistavdelningen och landar pladask på den Japanska marknadsdelen, med van hands pekfinger, pekar jag på en ny riskokare och expediten expedierar. En återupprepning av kånkandet uppstod, men kändes den inte lite tyngre denna gång? Hemkommen startar uppackningen, tyngden får sin förklaring, jag hade köpt en 10 * 180 ml riskokare, med andra ord, en kokare för storfamiljen.

Åhå jaja, som tur var, kan man koka en kopp om man vill, man behöver inte fylla den. Yoichi (som genomled stora delar av ovan långt beskrivna händelseskede) såg till att det som behövdes i manualen blev översatt till Engelska, så slutligen, fredagen 19/11 kokade jag mina första riskorn i en riskokare! Och det blev bra! Vad jag ska göra med den första riskokaren? Den ska importeras! Den är nämligen lite häftigare än den nya, den har ångkokningsfunktion också och så är den ju gjord för Svenskt elnät, till och med vad gäller anslutningssladden.

Vad man kan äta ute om man inte har riskokare hemma. MYCKET gott!

Blev ovanstående lite långt? Jag har blivit inspirerad ju, har just läst ut de första 498 sidorna Marcel Proust och påbörjat bok två! Meningar som täcker en och en halv sida och som innehåller en myriad kommatecken börjar nu bli vardagsmat.

Vad mera då? Jo jag var bjuden att följa med till Tokyos största festival på fredagskvällen, men om kaffet ni dricker har haft effekt, så minns ni att jag ju kokade ris den kvällen! Saken var den att på eftermiddagen anslog en akut trötthet i kombination med tjock hals. Således tackade jag i ett sent skede nej till festivalen, lite synd för den ska vara maffig. Den handlar om att få bra ekonomi och tur i affärslivet, så den är så välbesökt att den som sagt är Tokyos största. Men, efter att ha ätit min middag slocknade jag framför teven och vaknade bara till för att gå och lägga mig, hamnade i säng före midnatt och det är inte riktigt mitt vanliga jag!

Lördagen kom och som tur var verkade det som om eventuell förkylning kommit på skam. Bra var det, för skolan jag försöker lära mig Japanska på (AJALT, Association for Japanese-Language Teaching) hade sin årliga event och bjöd därför in sina studenter. På programmet stod Noh, Igo, Shogi, traditionalla leksaker, te ceremoni, kalligrafi och origami och så vidare.

Noh är en sång, dans samt teatertyp som funnits i Japan sedan 1400 talet och har sina rötter i tempelmunkars ritualer och förställningar. Artisterna är i rakt nedstigande led från samma familjer, det vill säga över 600 års generationer har fört traditionen vidare. Några bakslag har funnits, bland annat under de sista 50 åren av 1800 talet (Meiji restauration) och tiden just efter andra världskriget. Men hur det än varit så har traditionen funnits kvar och är nu åter igen ganska starkt understödd. Det hela var en uppvisning av några av alla scener som de spelar. Lite småkul faktisk, inte helt olikt den operatyp som vi är vana vid. Teatraliskt av bara den och inte helt realistiskt. Men vad som var extra kul var att en av artisterna förevisade ett par saker som var vanliga inom scenkonsten Noh. Bland annat att förställa rösten och som prov på det skulle han ge oss en ung mans, en ung kvinnas, en gammal man och slutligen en gammal kvinnas röst. Men vi fick inte veta ordningen. Så tog han ton, och gissa om det kom en gammal man in i rösten! Samma mening skulle tas om, undrar vad som kom nu? En ännu äldre mansröst! Ok, var väl fel då, avvaktade tredje rösten, gammal eller ung kvinna? Vad nu, en riktigt gammal, skrovlig mansröst! Och slutligen, den förra rösten, nu whiskeydränkt. Den första rösten hade varit ung kvinna, den andra var den unga mannens, tredje var gammal man och fjärde den gamla kvinnans! Ridå! Jag tror jag måste skicka mina öron på nyanskontroll! Oturligt nog fick vi inte fota under själva föreställningen, det fanns delar av den som skulle kunnat bli bra bilder!

Sedan visade de några masker och lite kläder. Det hela var faktiskt ganska så intressant och då fick vi plåta! Gissa om masken på bilden nedan föreställer en man eller kvinna?

Är det en mansmask eller kvinnomask?

Jo tack, en kvinna! Takeda-san meddelade (han med mikrofonen, båda förresten, dom var kusiner och båda hette Takeda i efternamn) att hon var vred för att för många män bedragit henne, i ett tappert försök att blidka den klan av ultrafeminister från USA som var representerad i publiken, av vilka många faktiskt skulle sett bättre ut med masken än utan men det skulle ju jag med å andra sidan.

Shogi som förevisades är en japansk variant av schack. En liten sak som är lustig med det spelet är att pjäserna övergår i tagarens ägo och kan återanvändas av denne när de blir tagna. Dessutom kan de uppgraderas om de avancerar tillräckligt mycket på brädet. Vanlig schack kallas här för enkelt schack, detta på grund av de ytterligare dimensioner som finns i den Japanska varianten. Huvva, jag som har mycket svårt för vanligt schack utan fördrar backgammon, så jag tror jag skippar Shogi!

Sonen lyckades bättre än pappan!

Igo är någon typ av brädspel det med, såg lite ut som dam eller så, jag kollade inte så noga för just som jag skulle till så annonserades förfriskningar och tilltugg. Det gäller ju att prioritera. 

Båda var duktiga, de spelade länge!

Hur som, på det hela taget var det en alldeles lagom skönt tråkig tillställning, Japanerna var dressade till tusen, vi från andra delar av världen såg ut som en samling luffare som gått fel. Och tilltugget var gott! Faktiskt kaffet också! Det första bryggkaffe värt namnet jag fått här i Japan! Som tur är kan jag få hygglig espresso på de flesta caféerna.

Idag söndag så var det en upprepning av många andra lata dagar. Vakna, frukost, iväg och leta grejor, sitta på café och plugga Japanska och sen hem för middag och blogg. Slutligen, min första gäst har bokat sig, kära vännen Ann dyker upp tredje veckan i februari! Yipp! Välkommen!  

Nu dusch, sedan soffläge och se klart Råttatouille!

Lev väl så hörs vi!

/Bosse

Mycket fotjobb och hälsat på en minnesbild från förr (Vecka 11)

Vad har hänt sedan senast? Jo, jag har gått ett par mil, hälsat på en kompis från förr, eller i alla fall en lika dan, samt dessutom bokat en resa till Sverige över jul.

Det där med att gå ett par mil är faktiskt lättare än man kan tro här i Tokyo. Det finns ett stort antal väldigt stora parker och jag passade på att bese två av dessa igår. Dagen började med en telefonsignal som heter duga, jag har nämligen laddat mobilen med en mistlur som ringsignal. Effektiviteten i denna signal är numera bekräftad och mitt tak i sovrummet har ett avtryck av min slimma kropp (ok lätt överdrift, men jag hoppade ganska högt när det ringde), det var John som undrade om jag ville hänga med och ta en fika honom och hans föräldrar, Fran och David. Föräldrarna har kommit över från Sydney på ett två veckors besök hos John och Tomomi. Sagt och gjort, på rekordfart lyckades jag ta mig till mötesplatsen. Som tur var, var det ett café som jag kunde inta frukost på. Planen var att först fika och sen ta en rundvandring i kejserliga parken. Det är lite lustigt, för den parken ligger långt från där jag bor enligt mig. Nu visade det sig att den ligger bara cirka 10 minuters promenad från ett av Tokyos caféer med godast kaffe, ett café jag frekventerat ganska ofta eftersom det ligger nära den Muji butik jag skrivit om förut. Så uppenbarligen har jag massor kvar att lära om var jag är i staden och hur den är strukturerad. Således, efter att ha fikat så vandrade vi iväg för att bese denna magnifika park. 

David, Fran och John med spänstiga steg på väg upp på Tenshukaku Donjon Base

Vi var inte helt ensamma, det kändes som om hela Tokyo hade kommit på samma idé. Nu var dagen mycket varm och behaglig, cirka 20 grader fast molnigt så att invånarna ville ut är inte alls underligt egentligen. Men det som är lite konstigt att i mitten av november se blommande blommor utomhus! 

13 November 2010

Detta blandat med höstlövsklädda träd!

Parken är som jag redan sagt stor och den omgärdas av en hög stenmur samt en riktig vallgrav, ni som orkar ta er hit kommer att förevisas underverket, var så säkra. Vi hann väl i alla fall med att se ungefär en femtedel innan det var dags för vila för de lätt åldrade föräldrarna.

Gav jag upp fotvandringen för det? Nej då, jag gick med raska steg tillbaka till det bra caféet för att få en tretår, men det gick bet eftersom det var ett stort antal andra människor som kommit på samma idé. Men ingen nöd på mig, tåget tillbaka till Akihabara och sedan in på Starbucks så löstes koffeinbehovet. Trötta fötter nu då? Nej då, in på ett tåg till Asakusa för att kolla runt efter ett par småsaker jag letat efter till hemmet. Det hela visade sig vara ett lyckat drag och jag hittade ganska omgående vad jag behövde och tur var väl det för mina fötter var rejält ledsna på att användas nu. Så när jag kom tillbaka till ”min” stadsdel igen, lyssnade jag inte bara till fötterna, utan även till magen, hungrig! Jag bestämde mig för att prova en restaurang som en av mina kollegor, Yoichi, nämnt. Denna skulle vara specialiserad på fiskfärs. Å hej och hå, en rent Japansk meny! Med ett fåtal bilder, jo jag tackar! Som tur var, var servitrisen mycket munter och talbar, så hon försökte med all sin kraft att beskriva på engjapksa vad de olika rätterna bestod av. Efter ett tag hejdade hon sig och frågade försynt om jag tyckte om japansk mat. När jag tveklöst svarade ja, sken hon som en sol och tog ny sats! Resultatet blev en meny bestående av en soppa med rättika, fiskkakor, ägg, tång och tofu. Som extra rätt beställde jag två grillspett med fiskfärs och så förstås ris samt misosoppa. Nämnde jag Japansk pickles? Det ingick förstås det med! Om det var gott? Jo tack, det var det! Men observera nu, fiskkakorna och spetten har en stor likhet med den konsistens som Svenska fiskbullar har, fast den Japanska är något fastare. Nu vet jag att hälften av ni som läser detta ryser av obehag, men tro det eller ej, jag har inga problem med Svenska fiskbullar. När allt var uppätet och nedsköljt med vatten och te konstaterade jag att detta ställe kommer jag att gå tillbaka till, jag blev mycket nöjd! Och dessutom detta är nu tredje restaurangen i mitt närområde, där servitrisen står och vinkar när jag går och dessutom ropar välkommen tillbaka! Klart att jag gillar sådana ställen!

Nu hade mina fötter fått vila, så hem, byta objektiv och sen ut igen. Denna gång var målet Ueno parken, den som ligger närmast där jag bor. Min lärare i Japanska på torsdagarna hade meddelat att den parken är upplyst av motivmålade lampor under hösten, och det ville jag försöka fånga på bild. Nu var det inte så upphetsande som det lät, men jag har i alla fall sett det hela nu och fått ett par bilder. 

En lykta

En sak som slog mig var att parken var ganska välfylld med människor även på kvällen och tyvärr så var det dessutom en ganska hög andel av uteliggare på plats. Jag har inte sett så många människor här som kan klassas som uteliggare, men uppenbarligen finns det en hel del och att detta märks kanske först på kvällen. Så uppenbarligen lider även Japan av sociala kriser. 

En radda lyktor

Men märk väl nu, trots mörker med enstaka lyktor så var det lugnt och skönt i parken, inte en tillstymmelse till rabalder, inte ens bland de något överförfriskade männen som samlats vid en av serveringarna. Istället flanerade eller cyklade vanliga människor runt med familjen på släp, detta trots att det varit mörkt i ett par timmar. Så här i Tokyo är inte parker att undvika efter mörkrets inbrott, utan här är de nästan lika frekventerade som på dagtid.

Tempel i lyktljus

Och inte fick mina fötter vila idag heller. Jag har rekat efter julklappar till småkompisarna hemma, men enda resultatet än så länge är en väggbonad att hänga på min vägg ovanför stereon. Motivet? Den berömda tsunamivågen förstås! Klart att jag kunde försökt hitta nått mera unikt motiv om man nu kan prata unikt om massproducerat turistkitsch, men väggen ser i alla fall betydligt bättre ut med vågen än utan, så resultatet blev ganska så bra i alla fall. På vägen mot julklappsletandet träffade jag en kompis från förr kändes det som. Framför mig vaggade en bakända mycket välkänd för mig, en liksom svansviftande fast utan svans! Vid rödlyse kom jag ikapp och fick tillåtelse att fotografera, det visade sig att matte kunde engelska. Så jag berättade att en lika dan hade varit bästa kompis när jag var mindre. Hon berättade då att detta exemplar räddat livet på henne, detta på grund av att hon måste röra mycket på sig och hunden blev då både ett bra sällskap och en bra anledning att ta långa promenader. 

Väldigt lik en kompis från förr!

Det är nästan så jag kan tänka om, det vill säga, att skaffa en Old English Sheepdog istället för mina fantasiers Irländska varghund(ar), fast det är klart, varför välja, jag tar ett par av båda raserna! Kennelägare är kanske en bra karriär?

Resten av dagens ljusa timmar satt jag på caféet runt hörnet. Jag försökte plugga lite igen. Hur japanskan går? Ja, om jag säger så här, jag har letat efter fisksås, sån där Thailänks som är rejält salt och är bra för marinering av kött. Tomomi skickade då ett mail och sa att jag skulle fråga så här på min lokala speceriaffär; Ethnic Ryori no Nanpura Arimsau ka, (No binder ihop två verb, ka är frågeord och arimas är ”finns, existera” för saker). Det vill säga, ungefär Etnisk matlagnings fisksås finns? ( Jo, det är den ordföljden, knepigt!). Så det frågade jag. Vad hände? Butikspersonen ruskade på huvudet och svarade (på engelska) Jag förstår inte. Så mycket för mina Japanska språkstudier! Inte undra på att jag måste och borde plugga lite till. Och ska jag orka det måste jag sova lite också, så god natt på er, nu knyter jag mig!

På återskrivande!

/Bosse

Sukiyaki ÄR gott och så är även Marockanska köttbullar! (Vecka 10)

Hur konstigt det än kan låta så finns det maträtter jag har en viss aversion för, om det än bara är två jag garanterat helt undviker i fortsättningen. En av de på listan över sådant jag ätit, men kanske inte behöver äta igen, var Sukiyaki. Observera nu, Sukiyaki kommer definitivt före blodpudding och pannkakor, men klart efter kåldolmar och kalvlever anglais, (vad som jag inte tänker prova igen? Paltbröd med vitsås och fläsk samt rå kolever). Hur som, tillbaka till sukiaken (obs! vits!), min första lördag här blev jag bjuden av John och Tomomi till en fantastiskt bra tempurarestaurang ett stenkast från där jag bor. Tomomi har ett förflutet som inhyrd av Sapporo (öltillverkaren) som matskribent. I samband med det var hon tvungen att prova en oherrans massa restauranger över hela Japan. Stackars henne! I samband med den serien så besökte hon då en mycket bra sukiyakirestaurang också den bara ett stenkast från där jag bor. Den tänkte de ta mig till den första lördagen jag var här, men tyvärr var den då fullbokad, så då blev det istället den redan nämnda, mycket fantastiska tempura restaurangen istället. Men medan vi smorde kråset där, så slog mig tanken att jag ju kunde bjuda John och Tomomi på sukiyakistället som tack för att de hjälpt mig att hitta min fina lägenhet. Så sagt och gjort, måndagen 1 november var vi och åt en gigantisk middag! Hela paketet var urjapanskt, åtminstone i den romantiserade fantasivärld jag lever i, stenlagda gångar, små sjöar med karpar, små vattenfall, rispappersskjutdörrar mellan rummen och kimonoklädd personal (jo, bara kvinnor!). Och vad tror ni? Sukiyaki är nu uppgraderat till samma nivå som kåldolmar och kalvlever! Kanske till och med lite högre! Kommer ni på besök ska jag försöka få Tomomi att boka antingen tempurastället eller sukiyakistället. Hon och John måste följa med också, eftersom ställena är helt japanska, inte ett läsbart ord så långt örat hör, men ack så värda ett besök!

Onsdagen i veckan var det helg igen, denna gång kulturdag! Det firade jag stort genom att gå och köpa vin, ost och snacks till det kommande housewarmingpartyt. Vad då? Mat och dryck är väl kultur? Som vanligt provade jag på lite japanska också, men aj vad det går trögt! Men jag är i alla fall ikapp med mina uppgifter i skolboken, även om jag ännu inte fattar ett jota av vad som står där om det inte står på engelska.

Så kom fredagen, dagen för den officiella invigningen av mitt boende här! Dagen började bra, jag hade inte hunnit ur sängen än, när det skakade loss med en liten jordbävning. Denna var dock mycket mindre än den förra jag skrev om och mycket riktigt, ingen av mina kollegor hade märkt något. Jag undrar om det är något man kan vänja sig vid? Dagen förflöt sedan i ett lugnt och skönt tempo, så jag var redo när de första gästerna kom vid 18:30 tiden. Det var rejält uppbullat med öl, vin, vatten, thé och kaffe. Givetvis hade mina gäster inte hörsammat att det fanns gott om dricka, så snart hade jag en magnumbutelj saké (som för övrigt betyder sprit på japanska! Det vi kallar saké hemma heter nihonshu på japanska), en flaska shochu (japanskt renat), ett par flaskor rött vin, champagne samt slutligen en flaska plommonvin. Åh hå jaja, men det blev inte riktigt så blött som det kunde blivit med den mängden dricka. 

Hori-san, Carlo, Kanae-san och Yoshiko-san gillar läget

John ställde upp som kock, så vi hade rejält med bra mat att äta. Vegetarisk lasagne, tonfiskkasserole samt marockanska köttbullar stod på menyn.

Mat!

Totalt var vi fjorton personer som smorde kråset med mat och dricka. Sverige, Japan, Australien, England, Italien och USA var representerade.

Tottemo oishii desu! (det smakar mycket bra!)

Hela tillställningen var mycket trevlig, ganska högljud och väldigt varm, det enda problemet var att hålla Mikio borta från min spellista, det lyckades nästan. Än så länge har i alla fall inga grannar kommit och klagat på grund av oväsen. Jag får se om jag får höra nått av hyresvärden. Nu tror jag inte det, för vi slutade föra oväsen runt midnatt och vi som var kvar då var klädsamt lågmälda i vår diskussion om facebook (!) och andra så kallade sociala medier. Kvällen slutade för min del strax innan klocka fyra, en på det hela taget bra kväll var till ända. Hur livlig på en skala? Pja, något mindre livlig än den jag hade 2003, men fortfarande en lyckad inflyttningsfest!

Lördagen? Gissa? Sov länge och släpade mig sedan iväg och pluggade igen. En vacker dag kanske det ger resultat! Avslutade dagen med att prova en ny restaurang i närområdet. Denna gång en sushi restaurang som jag verkligen kommer att återkomma till. Mycket trevligt bemötande och en fantastiskt god och prisvärd sushi. I dag söndag har det varit om möjligt ännu lugnare. Jag har stannat inne större delen av dagen och pluggat lite. Fast bara lite, för sen har jag legat på soffan och kollat på mosebacke monarki! En fantastisk nostalgitripp och mycket, mycket roligare än japanska och det bästa av allt, alla pratar svenska!

Men en sak till i alla fall. Jag fick besök av en lite lätt raggig fågel idag, den parkerade sig på mitt altanräcke och kvittrade glatt. Jag tror det kan vara någon sorts trast eller så, för den sjöng vackert och tur var väl det för själva fjäderskruden var nått mitt emellan gråsparv och kråka. 

En skönsjungande trashank

Så var även storleken förresten, den var kanske 20 – 25 centimeter hög fast inte alls så bullig kropp som en kråkas. Hur som, sjöng vackert gjorde den.

Det var allt för nu, en ny vecka väntar!

Simma lugnt!

/Bosse

Lite om att åtnjuta Japansk gästfrihet samt en blöt vinfestival (Vecka 9)

Veckan började storstilat, iväg med raska steg till våning tre på Yodobashi Camera och ett antal kontanter och två snabba pekningar senare var min fotoryggsäck två objektiv tyngre. Nöjd? Inte då, ett fast grepp om poängkortet och rulltrappa upp till våning fyra. Resultat av denna tripp? Tömt poängkort, men numera ägare till en stereo att spela mina inköpta CD skivor på! Sedan hem med taxi (på order av kontorschefen, han ville inte att jag skulle förlyfta mig!). Allt detta före klockan ett på dagen! En av mina bättre shoppingdagar! Mera sådant! Och jodå, jag gick tillbaka till jobbet efter att jag burit upp mina nyinköp.

Resten av veckan förflöt i lugnets tecken i väntan på helgens begivenheter. Jag, John, Tomomi, Carlo och Kanae skulle ut på utflykt! Jag gjorde ett tappert försök och lyckades faktiskt somna strax innan midnatt på fredagskvällen. Detta på grund av att jag skulle möta de andra på Shinjuku stationen redan klockan 07:30 på lördagsmorgonen. Shinjuku är världens största järnvägsstation i passagerare per dygn mätt, men även världens mest förvirrande labyrint med mina mått mätt. Jag har en kollega som bor där i området sedan ett antal år. Till och med han har problem att hitta rätt, trots att det varit hans hemma station de senaste 10 åren!

Men tillbaka till saken, att vi sågs där berodde bara på att vi skulle ta en landsvägsbuss från Tokyo till Kiso-Fukushima. Resan tog lite över fyra timmar, men var ändå ganska bekväm. Väl framme mötte Kanaes pappa Iwao oss med bil. Han tog våra väskor i sin bil och Kanae samt Carlo och vi andra hade nöjjet att få säga ’follow that car!’ till en taxichaffis! Lite synd att han inte förstod Engelska, så Tomomi fick säga det på japanska, men nu har jag i alla fall varit med om det som alla med Philip Marlowe komplex längtar efter! Resan fortsatte i 30 minuter, då vi bland annat passerade Ontake, Japans näst högsta berg, eller snarare vulkan. Tyvärr var berget höljt i dimma och regn, vår helg hade precis passat in på en senkommen tyfon, så vi fick inte se det i all sin prakt.



Jodå, jag lovar! Ontake är framför ryggarna, men bakom molnet!

Vi stannade för en yoghurt glass på vägen och taxichaffisen stängde snällt av taxametern och väntade utan protester, snarare med en glad min! 

John, Carlo, Kanae och Iwao äter glas. Taxi till höger.

Platsen vi var på väg till heter Kaida-Kougen och där har Kanaes föräldrar ett sommarhus, eller snarare en fjällstuga (vulkanstuga?). Väl framme vid stugan blev vi mycket, mycket varmt mottagna av Kanaes mamma Mie, Yoroshiko Onegai Shimas (trevligt att träffas på Japanska)! 

Dotter och mor, Kanae och Mie

Vi fick en husesyn och information om att huset var en egen design av Iwao och att de haft det i cirka 20 år. Det var fullt av snygga lösningar på förvaringsproblem, hemsnidade japanska masker (jo, det var Iwao som karvat dom!) och hemgjorda snygga batikbonader (som Mie gjort). Vi serverades en välkomst fika, grönt the och japanska sötsaker, och efter det tog vi en tripp för att titta på omgivningarna.

Först åkte vi till Kiri Sina och tittade på sobanudel tillverkning, provsmakning av produkten samt en slurk sobathe hörde givetvis till. Jag fick lära mig nått nytt igen och det var att blanda i lite wasabi (Japansk pepparrot) i soppbasen, mycket smakligt!

Sobaprovsmakning

Efter det åkte vi till en farm som specialiserat sig på en hästras som är en Japansk variant av Ardennerhästar. Den Japanska varianten är dock mycket mindre, men har haft samma användningsområde. De var stora som Islandshäst ungefär, men likafullt tydligen ena hejare på att dra plogar och harvar.

Som tur var åkte vi tillbaka till stugan efter hästarna. Jag var heltrött! Så trött att jag somnade i en skön fåtölj i storstugan. Och vilket uppvaknande jag fick, John kom och ropade att ”vi äter förrätt nu”. Medan jag sov hade Mie förberett en ”enkel” måltid. Förrätten som serverades var traditionell Japansk kött och grönsaksgryta i buljong, tempura samt vårrullar. Huvudrätten var mycket mör biff, lax, pilgrimsmusslor, grönskare och svamp som allt grillades.



En liten matbit i all enkelhet. Ja isses.....



Här kommer Soban!

På det fick vi sobanudlar och the, så då fick jag än en gång avnjuta tricket med wasabi i soppan! Det var lika gott nu som tidigare på dagen! Snacka om måltid! Och det i en fjällstuga! Lycklig!

Kvällen kylig, så Soban intogs innomhus.

Efter maten och lite lätt vila, åkte de andra och badade Onsen, dvs. i vatten från heta källor (den Japanska varianten av Isländska gejsrar). Jag och Iwao stannade kvar i stugan. Jag är ju inte så mycket för bastubad och liknande. När föräldrarna fick klart för sig att jag föredrog att duscha, satte en febril aktivitet igång. Jag blev förvisad det Japanska badrummet och hur jag skulle fylla badkaret så jag kunde bli ren efter att ha duschat. Till slut förstod de att jag bara ville duscha och inte ha något varmt bad vilket jag tror ansågs vara lätt exotiskt. Men hur som, de andra åkte till onsen och Iwao agerade som en perfekt värd. Vi kommunicerade via ordbok, en elektronisk och en i pappersform. Han sken som en sol när jag svarade mycket bra på frågan hur jag trivdes i Japan.

När det sedan blev sovdags rullade vi ut futonmattor på golvet i det rum jag, John och Tomomi skulle sova i. De två knoppade snabbt in medan jag tog min dusch. Till min förfäran insåg jag att Iwao väntat på att jag skulle bli klar för att kunna vara den siste i säng. Hade jag vetat det hade jag snabbat mig mera, jag trodde jag var sist som varande den nattuggla jag är. Natt och natt förresten, klockan var inte mer än 22:30 när jag lade mig, men det kändes som jag varit vaken ett par dygn! Fjälluft är sövande!

Hur det var att sova på golvet på sant Ryokan vis? Alldeles utmärkt! Jag sov som en stock!

Söndagen började 07:00 med frukost bestående av en mustig köttgryta, bröd och två utmärkta koppar mocka! Yes, lördagen hade varit helt koffeinfri, så kaffet kom som en skänk från ovan! Tack Carlo!

Livräddare!

Låter köttgryta till frukost märkligt? Kanske det, men jag lovar att det smakade väldigt bra!

Efter frukost var det dags för avsked, jag hoppas Iwao och Mie förstod att vi var mycket tacksamma och nöjda med vår vistelse. Hur som, avskedet var glatt och det kändes som om vi verkligen var välkomna tillbaka. Och jag hade fått min första erfarenhet av att vistas i ett Japanskt hem, är alla lika bra och välkomnande som Mies och Iwaos så gör jag gärna om det!



Tack och hej!

Vi fick skjuts till busshållplatsen, en liten buss kom puttrande och vi tog plats. Än en gång passerade vi det dimhöljda berget, tyvärr alltså ingen vy denna dag heller. Efter ytterligare en buss var vi tillbaka i Kiso-Fukushima. Därifrån tog vi tåg, nu med målet Shiojiri, där det var vinfestival. Vi visade upp våra förköpta biljetter, fick ett glas vin och sedan bar det av på vingårdstur med buss. Fyra vinerier ingick, varav vi klarade av tre. 

Fem fantastiska, vällagrade årgångar!

Då insåg jag och John att skulle vi ta det fjärde vineriet också, utan att ha ätit fast föda, ja då måste vi bli burna resten av dagen. Således sattes ett rådslag igång och vi enades (tre killar mot två tjejer) att vi skulle fortsätta vår resa och åka till Matsumoto, vilket var den planerade sista anhalten på vår späckade ”se allt av värde i denna region på två dagar” resa. Således iväg bar det, men med idel glada nunor. Vin är gott och humörhöjande även om det var en ganska blöt dag (i dubbel bemärkelse)!

Blött, både innuti och utanpå. Men humöret på topp!

Väl framme i Matsumoto låste vi in våra väskor och vandrade iväg mot det berömda svarta träslottet, ett av våra världsarv. Som tur var, var det en timme kvar på öppethållandet så vi hann med att titta inuti också. Tyvärr var det inte något kvar av möblemang och sådant, förutom en kudde som härskaren suttit på, fast jag tror att den bara markerade var den riktiga kudden hade legat. Men det fanns i alla fall montrar med exempel på vapen och konst som fanns på plats när borgen var aktiv, vilket var mellan 1590 och 1869, vilken tidsrymd och det för en byggnad gjord av trä! Jag blev i alla fall mycket imponerad av borgen, den var massiv och respektingivande även i nutid. Så dit kan jag tänka mig att åka igen, om inte annat än för att fånga reflexen av borgen i vattnet som omgav den.

Imponerande!

Vi avslutade vistelsen med en gigantisk middag och påpassligt nog hade vi bussbiljetter bokade från Matsumoto och hem till Tokyo igen. På busstationen fanns denna brandpost, men kan någon berätta vad de menar? John trodde det var en utdöd panter i skåpet, men var inte helt säker. Att de menar extinguisher är väl säkert, men vad är panther i detta sammanhang? Kan någon berätta?



Kan någon översätta?

Resan avslutades så slutligen, på Shinjuku stationen, vid 22:15 tiden på söndagskvällen. En mycket intensiv, men fantastiskt trevlig helg var till ända.

Cliffhanger till nästa inlägg? Vad sägs om uppröjningsarbetsbeskrivning på grund av inflyttningsparty?

Mera kommer så småningom, somna om!

/Bosse