Träff med både självutnämnd gudabenådad Shogun och en skock avlägsna kusiner (Vecka 25)

En kul och upplevelserik vecka är snart över. Som jag skrev förra veckan har jag haft besök av Ann som tagit sig hit från London på sin hemresa till båten i Sevilla. En liten omväg men ack så trevlig och kul! Medan jag varit på jobbet har Ann besökt valda delar av Tokyos sevärdheter. Vi har också hunnit med en väldigt fin middag på den sukiyaki restaurang jag berättade om i höstas. 

Stilenlig servitris med gott nudelhandlag

Andra besöket gav ännu mera mersmak, stället är fantastiskt kul och Japansk! Och maten är helt, helt otroligt bra!

God mat och excellent service!

Jag tog ledigt på fredagen, så jag var bara iväg till min Japanska lektion. Sedan hade vi tågbiljetter från Asakusa stationen här i Tokyo upp till Toubu Nikko. Nikko är ett distrikt norr om Tokyo som har en stor samling av tempel och shrines. Somliga av dom är till och med uppsatta på världsarvslistan. Vi hade ett byte av tåg på vägen, vi skulle byta till lokaltåg i Shimoimaichi efter cirka 1,5 timmes resa med ett snabbtåg. Inte Shinkansen dock, men en annan typ av express tåg. Bytet var lätt, vi skulle bara över plattformen och hoppa på lokaltåget. Sagt och gjort, vi kom in på stationen i Shimoimaichi exakt på tid (15:09), lokaltåget stod på plats och avgick exakt på tid (15:10). Nu skulle vi enligt informationen bara ha åtta minuter innan vi skulle vara i Toubu Nikko. Tåget tuffade på och stannade på några stationer, men ingen hette Toubu Nikko, inte vad vi kunde se i alla fall. När vi åkt en kvart kollade vi igen på informationen och såg då att det KUNDE stå 15:48 istället för 15:18. Det som då i så fall var mystiskt var att återresan på söndagen bara skulle ta åtta minuter. Men, men, så kunde det ju vara. Efter cirka 25 minuter stannade vi på en station och en konduktör gick genom tåget och sa Toubu Nikko. Bra tänkte vi och jag kunde utläsa på en skylt på perrongen att tåget till Toubu Nikko skulle gå därifrån. Jag sa det till Ann, då dök en Japansk tant upp och sa Nikko? Vi sa Hai! (Ja på Japanska) och hon svarade då med att ta min väska och vinka åt oss att föla med. Hon hjälpte Hon tog då raskt min ryggsäck och drog oss av tåget och pekade bakåt bland vagnarna och sa hurry, Nikko! Det visade sig att tågsättet skulle delas, och den del vi satt i skulle någon annanstans. Hepp, tack snälla damen! Hur som, vi hann hoppa på den del som skulle dit vi skulle, så efter cirka tio minuter var vi då äntligen framme. Där stod en äldre gentleman med en skylt som det stod Maarsell Bo Matsson på. Det finns inte så många i värden som heter så, så jag antog han menade mig. Det var chauffören på skyttelbussen från hotellet som stod och väntade på vår ankomst. In i bussen med oss och en kortare biltur senare rullar vi in vid ett långsmalt öststatsliknande hotell. Vi checkar in och får vår nyckel till rummet, i samband med det får vi berätta när vi vill ha vår middag, frukost och vilken tid samt vart skytteln ska skjutsa oss på lördagsmorgonen. Vi bestämmer 18:30 för middag, 08:30 för frukost och skjuts till Toshogu Shrine klockan tio. Vi går upp och intar rummet och ungefär då inser vi att vi är de enda gästerna på hotellet den dagen! Det i samband med hur korridorerna såg ut och läget på hotellet, gav en stark känsla av filmen The Shining.

Bortsett från matsalen såg hotellets exteriör ut som en militärförläggning från kalla kriget.

Det kändes som om det skulle komma ett par tvillingar på trehjuling vilken sekund som helst och att skrivmaskinsknatter skulle börja höras! Huvva! Men, vi var ju två och en av oss (Ann) har i alla fall nästan svart bälte i origami, så det skulle nog ordna sig! Vi packade upp os och gick sedan ut för att titta på omgivningarna. Hotellet hade en naturstig som enligt utsago kunde bjuda på hjortar, apor och mindre björnar. Sagt och gjort, vi gav oss iväg bespetsade på en, kanske femkilometers, rundvandring. Efter mindre än tio minuter och kanske femhundra meter – längre var den inte - var vi tillbaka till hotellet. Såg vi några hjortar? Nej, såg vi något annat djurliv då? Nej, inte det heller. Ok, rummet vi fått var bra i alla fall, ett Japansk traditionellt rum, komplett med lågt bord och futonmadrasser att sova på. Rummet är nog det mest rent avskalade jag sett. Helt otroligt stilrent och faktiskt både snyggt och rogivande på samma gång.

Lättstädat rum

Vi pysslade lite innan middagen, Ann med sina kurser och jag med min hemläxa. Klockan blev middagsdags, så vi tog på oss tofflorna och gick ned till matsalen. Våra förväntningar var absolut inte högt ställda, ingår middag så brukar det innebära total katastrof. Utanför matsalen stod en skylt med bordsplaceringen och där hittar jag mitt namn vid ett bord. De andra bordsmarkeringarna var helt tomma. Men vi gick in i matsalen i alla fall, den var ganska stor, men framförallt väldigt tom. I det bortre hörnet stod ett dukat bord, det var vårt. Men på bordet stod en fantastisk måltid uppdukad. Det var cirka sju rätter åt oss var. Min kommentar blev, det ser ju gott ut, men är det inte lite lite? Det flesta rätterna var ganska små. Jag fick äta upp det uttalandet, de rätter som var framdukade var bara början. Jag tror att vi fick runt 12 rätter totalt. Dom var inte så stora, men många! När servitrisen till slut kom och frågade om vi ville ha vårt ris nu,, så sa jag faktiskt nej. Hon såg då helt bestört ut, så vi sa ok då, vi tar riset också. In kom då en skål med ris, strössel att ha på (finfördelad och torkad rökt fisk, GOTT!), misosoppa och en kopp grönt the. Var det slut nu? Nejdå, efterätt också! Behöver jag säga att vi åt så vi var fyrkantiga och att det dessutom smakade alldeles fantastiskt bra? Helt plötsligt såg vi med helt andra ögon på hotellet!

Efter maten fick Ann spel, hon ville prompt prova massagestolarna som stod utplacerade. Sagt och gjort, vi tog plats, stoppade i de 100 JPY som krävdes för att starta maskinen och jädrar i min låda vilken start! Vi grät nästan av först och främst skratt och sedan smärta! Vilken maskin, den skulle ha fått tortyrinstrumenten som användes under spanska inkvisitionen an framstå som leksaker!  Vi satt i gott och väl tio minuter under högljutt skrattande blandat med mindre utrop av smärta. Ok då, dom kanske inte skrattade under Spanska inkvisitionen utan mest skrek, men jag är helt övertygad om att de mindre hårdhudade spanjorerna glatt skulle erkänt vad som helst bara dom sluppit den helvetesmaskin vi satt igång.

När vi kom tillbaka till rummet var madrasserna frambäddade. Vi botade våra massagesmärtor med en öl och sen var det dags att sova.  Och vilken sömn, vi sov som stockar fram till klockan ringde på lördagsmorgonen. Det är lite svårt att beskriva hur det känns att sova på golvet, med en kudde fylld med ris att vila huvudet på. Det låter inte bra, men jag lovar, det funkar!  Och vilken dag det var, strålande solsken och klarblå himmel, kanske fem grader varmt.

Utsikten från rummet.

Så frukost, vi kom ned till matsalen och fortfarande var det bara vi som var närvarande. På samma snygga sätt som till middagen dagen innan, stod en försvarlig mängd saker framdukat. Jag hade beställt Japansk frukost och det var bara förnamnet på det vi fick. Vi glömde räkna hur många rätter det var, men många blev det!



Delar av frukosten

Vi åt gott och länge, så vi hann knappt vila huvudet en liten stund innan det var avfärd till Toshogu Shrine. Templet (egentligen ett shrine) skapades på platsen efter att en mycket berömd Shogun förkunnat att han ville bli begravd där och blev han det skulle man uppföra ett shrine och som tack för det skulle han bli en gud satt att övervaka och skydda Japan för all framtid. Jo jag tackar, ingen brist på självförtroende där inte. 

En ganska ståtlig sista vila för en Shogun.

Platsen är väldigt omfångsrik och fylld av mer eller mindre praktfulla byggnader. En av dom har originalet till de tre aporna, där en håller för munnen, den andre ögonen och den tredje öronen. Hear no evil, see no evil and speak no evil. Det hela ingår i en serie bilder över familjebildning och just den berömda bilden handlar om hur barnen skall behandlas för att bli uppfostrade rätt. 

Orginalet!

Vi gick omkring i området i ett par timmar och det innebar bland annat ett otal trappor att klättra. Eftersom dagen var vacker så var området skinande. 

En av många utsmyckade byggnader

Alla färger och guldinläggningar på byggnaderna sken i kapp med solen, det var en fantastiskt vacker plats i en otroligt vacker miljö. 

En till....

När vi sett oss mätta tog vi en kopp kaffe (blaskigt) och sedan vandrade vi tillbaka till Toubu Nikko för att kolla in hur det såg ut där. Vi hittade en liten soba restaurang där vi fick en mycket smaklig lunch av ett uråldrigt japansk par. 

Toubu Nikko ligger fint placerad mellan bergen

Efter det tittade vi lite till på staden, drack en kopp blaskigt kaffe till och bestämde oss sedan för att promenera tillbaka till hotellet.  Sagt och gjort, vi fortsatte gå fast nu med hotellet i sikte. När vi började närma oss, ropade Ann och pekade upp mot ett träd bredvid vägen, titta, en apa! Och mycket riktigt, där satt en livs levande apa och glodde på oss. När den såg att vi såg den hoppade den raskt ned och där hade den två kompisar till! Vi trodde då att dom hörde till parken som låg där, eftersom det var stängsel runt den. 

Ingen fara, båda hann över vägen!

Men icke, dom tog sig glatt ut, sprang över vägen och då såg vi en hel flock av apor som satt uppe på en klipphylla på andra sidan vägen! 

Hörru, kliar det?

Vilken grej, helt plötsligt insåg vi att hotellets “naturstig” i alla fall med stor sannolikhet kunnat uppvisa apor, i alla fall om den flocken bestämde sig för just den skogen just den dagen. 

Lugn, jag hjälper till!

Tillbaka på hotellet fick vi en välbehövlig slummer, vi hade då varit ute och gått sedan 10:15 på förmiddagen och vi var tillbaka på hotellet vid 17:00 ungefär! Tillbaka på hotellet ja, nu var det helt plötsligt liv i luckan. Åtminstone en av deras festsalar var upptagen och det stod ganska många bilar på parkeringen. När vi sedan skulle äta middag var det faktiskt halvfullt i den stora matsalen. Behöver jag nämna att även denna middag var magnifik? Det hela var en upprepning, fast mycket varierad, från dagen innan.

Några rätter uppätna, nya har tillkommit.

Massor med olika saker från början och sen en strid ström av nya saker. Det enda som grämer mig är att jag från och med nu kommer att tycka att samtliga ställen där mat ingår som jag kanske bevistar i framtiden kommer att få mycket svårt att bräda denna sensation! Som tur var hade vi bara 600 JPY i växel efter maten, det räckte till en öl men inte till två massager. Så lördagskvällen blev inte fullt så brutal som fredagskvällen. Vi somnade fort på våra sovmattor, en heldag ute, i bergsluft, per fot och sedan en massiv middag tar ut sin rätt, vi sov som stockar! Kom söndag morgon, frukosten? Vi räknade till 16 olika rätter, nej inte tillsammans, vi hade 16 rätter var att äta! Sedan upp på rummet, packa våra väskor för att sedan ta vår beställda skyttel tillbaka till stationen i Toubu Nikko. På våra biljetter stod att vi skulle åka från Nikko klockan 12:20 för att sedan hoppa på 12:35 tåget från Shimoimaichi till Tokyo. Men eftersom vi ju hade tillbringat cirka 40 minuter på tåget dit, så lät åtta minuter tillbaka lite väl tight. Så, dagen innan hade vi kollat och det skulle gå ett lokaltåg 11:25, så vi bestämde att ta det istället för säkerhetsskull. Sagt och gjort, efter att ha fått en kopp kaffe (blaskigt) gick vi till stationen och visade upp våra biljetter för personalen så att vi skulle kunna komma ut till tåget. Resultatet blev en förvirrad stins, han förklarade på halvengelska att vi skulle åka 12:20, inte 11:25. Vi försökte då förklara att det ju tog 40 minuter att nå stationen som vi skulle byta tåg på, så 12:20 var uteslutet om tåget vi skulle byta till gick 12:35. Förvirring uppstod och ett typiskt Japanskt förtvivlat uttryck dök upp i hans ögon, han drog då iväg oss till informationen och förklarade för en lite mera Engelskspråkig dam vad vi ville göra. Hon förklarade då för oss redigt att vi skulle ta 12:20 tåget för att hinna med 12:35 tåget till Tokyo. Vi kontrade då med våra upplevelser från fredagen. Hjälpte det? Inte då, dom såg bokstavligen ut som kryss! Vad göra? Vi gav med oss. Missade vi Tokyotåget fick vi väl köpa nya biljetter helt enkelt.  Således spankulerade vi runt lite till i samhället, tog lite bilder och köpte en och annan liten souvenir.



En vacker bro i Toubu Nikko

Så kom tidpunkten för avfärd. Nu gick det bättre att passera biljettkontrollen och snart satt vi på tåget. Spänningen stiger och tro på f-n, landar vi inte vid vår station i Shimoimaichi på de åtta minuter som det stod i resplanen? Detta gav också givetvis att vi inte hade några som helst problem att komma på tåget mot Tokyo. Vad som kvarstår som problem är hur i hela friden vi kunde tillbringa 40 minuter att komma åt andra hållet? Och att ingen på stationen kunde förstå det heller? Ett mysterium, men strunt samma, vi hade en väldigt bra helg uppe i bergen, god mat, massor att se, motion och massor med frisk luft.

Efter ankomsten till Tokyo tog vi det lite lugnt en stund. När vi tröttnade på det gick vi och köpte en biljett till expresståget som Ann ska ta i morgon för att komma till flygplatsen. Dagens middag var planerad till en Onkonomiyaki middag i Tsukishima, ni vet en sådan där, där man lagar maten på ett stekbord i bordet. 

Monja på gång!

Gott, kul, mycket och prisvärt. Det hela har bara en nackdel och det är att kläderna luktar som om man jobbat i en fritös ett par år. Det senare är anledningen till att min tvättmaskin just gått klart och att torktumlaren just nu gör det den är bäst på.

Ja det var väl allt för nu, i morgon är en ny dag och Ann åker hem och jag får börja förbereda nästa besök. Nu dröjer det lite, men 31/3 kommer familjen Westermark, och sedan är det full rulle ända in i maj. Så, för att orka med det behöver jag lite sömn, så natti natti och på återskrivande!

/Bosse

Nu var det syskonet till den jag åt 1999 som fick halka ned! (Vecka 24)

Jag tyckte det var lite länge sedan, så i torsdags var det dags igen. Vad då? Jo att äta något som får mig att undra hur i hela friden någon kom på att prova ens första gången. Jag pratar om nått som ser ut som en kliché snäcka, cirka fem centimeter lång. I den snäckan ligger något som skulle kunna vara en snigel, men har mera karaktären av mask. 

Lite suddig bild, men ni kanske får en liten uppfattning av mollusken!

Första gången jag åt detta så bad jag att få behålla skalet, så när jag är hemma nästa gång kan ni få se resterna efter mitt första försök på denna kulinariska bana. Hur kom det sig att jag efter 11,5 år kommer på samma idé igen? Jo, vi har just nu besök av kollegor från Stockholm, och i torsdags var den som kom hit först sugen på både mat och sällskap, så John förslog en ny favoritrestaurang i Kachidoki, det vill säga väldigt nära där han och Tomomi bor. Sagt och gjort, vi åkte dit och det visade sig vara en liten väldigt personlig restaurang där man grillade maten själv på en liten gasdriven bordsgrill. Det vi grillade var mest fisk och skaldjur, plus då den sorts mollusk jag försökt bedriva ovan. Det intressanta nu var att denna gång fick den grillas till kokning i sitt eget skal. 

Mollusker, shiitakesvaamp och en fiskfilé

Vad det smakade? Lite bitter smak och tuggig konsistens. Gott? Ätbart om man gillar äventyr, men gott är för mycket sagt. Låt oss kalla smaken intressant! Men, i övrigt var allt utmärkt gott, vi åt allt från jätteräkor (även skalet!) till grillade sardinartade firrar via tonfiskkinder, tofu samt shiitakesvamp!  Och den laddningen, den smakade bara bra!

Näedå, inga teatersmil, det var gott och trevligt!

I fredags var det dags igen för en nationell helg. Den firade jag i shoppingens tecken, jag utökade förra veckans inköp genom att skaffa en skidjacka också, skidresan blir nämligen av sisa helgen i februari. Det är storrea på skidkläder här nu, så jag fick över 50 % rabatt, och det på den dag det faller snö i Tokyo. 

Titta det snöar, titta det snöar!

Massor med vita flingor men ingenting fastnade eftersom det faktiskt var någon grad plus. Men lite kul var det att shoppa skidkläder i snöyra! John och Tomomi var med, så efter vi tömt samtliga butiker, gick vi till Tokyos näst äldsta soba restaurang, den ligger i kvarteret bakom den äldsta jag skrev om förra veckan. 

Tre varianter på soppa, tempura soba, nabe och min, kyckling soba.

Efter avslutad måltid åkte jag till Azabu Juban och köpte ost, kaffe samt mysli. Var dagen slut med det? Nej, men jag var. Trots det tog jag mig till Asakusa för att kolla upp den järnvägsstation som jag och nästa veckas besök, Ann, ska ta tåget ifrån nästa fredag för att åka till Nikko.

Den lilla baren var fullsatt när jag passerade...

Alla aktivitet i veckan gjorde att jag tog ett beslut om en mycket lugn lördag. Jag var bara ut för att möta upp med mina kollegor för en middag på kvällen. Kvällen blev väldigt tidig, detta eftersom jag i morse tog tåget till Narita för att möta Ann. Till min bestörtning gick inte snabbtåget, utan jag fick åka lokaltåg. Det tog inte bara dubbelt så lång tid, det var fullständigt fullpackat med resenärer och väldigt varmt. Så i en och en halv timme skakade vi framåt, istället för de 45 minuter det tar med snabbtåget. Som tur var, var jag ute i ganska god tid, men Ann hade ändå hunnit ut ur alla kontroller på rekordfart! Planet hade landat ganska precis 08:55 och jag kom fram till ankomsthallen 09:30, då var hon redan på plats och hade väntat i cirka fem minuter! Jag som trodde det var jag som skulle behöva vänta, en kvart minst! Hur som, mycket kul återseende och Ann såg oförskämt omanglad ut, detta trots att hon då varit vaken i över tjugo timmar.

Som tur var gick det snabbtåg tillbaka, så vi var i Ueno på nolltid, i alla fall jämfört med vad det tog för mig att komma ut till Narita. Eftersom vi hade ett fantastiskt väder och Ann bara hade en väska och väskan hade jul, så bestämde vi att promenera hem till lägenheten. Vi hann ungefär en fjärdedel av vägen när Ann fick sin första kontakt med Japansk kultur. 

Kan det vara lokala judoklubben?

Jag vet inte vad det var, men det var happiklädda kvinnor och män med trummor och någon sorts blandning av paraply och kräkla som dansade sig fram på gatan.  Anns kommentar var, är det lokala judoklubbens sammanträde? Vad det nu än var, så var det en ganska så omedelbar upplevelse av exotisk kultur.

Efter att ha mellanlandat i lägenheten och Ann fått skölja av sig resdammet begav vi oss ut på staden. Vi började med lunch i Akihabara, där sushi stod på menyn. Efter maten gjorde vi ett kortare besök i elektronikvaruhuset för att sedan ta en kopp kaffe, detta innan vi satte oss på tåget till Asakusa för att kolla in området med köksprylar.  För att inte Ann skulle somna, utökades köksgatupromenaden med ett besök i  Sensoji templet. Det var något färre människor där nu, jämfört med mitt senaste tempelbesök, men det var fortfarande väldigt mycket människor. Och hör och häpna, 13/2 ser vi ett apelsinträd med apelsiner, ute! Två dagar efter snöfall! Å hej och hå! Ann påpekade att det hela liknade Sevilla, där är det apelsiner på trädet nu också! 

Ann i Asakusa

Från Asakusa åkte vi till Okachimachi och tog ett snabbesök på marknadsgatan, den som ligger nära där jag bor. Men nu var Ann ganska så mör, så en kopp kaffe och sedan retur till lägenheten för lite vila innan middagen blev det och där är vi just i denna stund. Medan Ann vilar över sin dator passar jag på att skriva dessa rader.

Jag hoppas få sällskap ut för en liten middag så småningom, men det får ni i så fall läsa om nästa
gång. Och då har jag säkert nått att plita ned från besöket i Nikko också.

Så, mera kommer sedan, må bra på er!

/Bosse

Hyvlar och dalahästar, har jag kommit fel? (Vecka 23)

Hur det gått med trapp gåendet? Jo tack, måndag lunch samt tisdag till fredag, morgon och lunch! Totalt nio gånger gick jag trapporna i veckan som gick. Nu blev det inte 15 trappor, utan oftast ”bara” 14 eftersom de spärrat av våning fem för ett event större delen av veckan. Men ändå, 14 trappor två gånger om dagen, det borde i alla fall hjälpa konditionen lite. Hur det gått med hostan då? Det verkar bara ha varit den första chocken, så inga flera sådana problem! BMI ligan då? Jodå, jag leder fortfarande och distansen till den som har lägst ökar så jag tror jag kommer att vinna högst BMI priset, i alla fall om inte nått radikalt händer så jag får för mig att börja motionera mera!

Tokyo, 5:e februari. Nu blommar det! Och lägg märke till bensinmacken. Min närmaste ifall jag skaffar bil.

Jag skrev ju också om att huset blir fullt i april, det har lyckats bli ännu trängre! Kusin Lenas dotter Annsofie kommer samma dag som Per D lämnar. Så nu har jag konstant besök från 31 mars till 16 maj, med undantag för en dag. Men ingen fara, det ska bli kul och jag kommer att ha återhämtat mig tills Erik kommer, jag hoppas starkt på att han gör slag i saken och tittar förbi när hans konferens i Korea är avklarad. Då blir han andra släkting på besök, slås bara av Annsofie! Hur som, ni kanske tycker det låter mycket, det kanske det blir också, men alla som kommer är ju väldigt gamla bekanta så jag tycker det kommer att bli fantastiskt kul! Och jag får ju snart chans att förvärma mina värdskapstakter, eftersom det nu bara är en vecka tills Ann kommer, när jag skriver nästa vecka är hon redan här! Du är mycket välkommen, och som jag skrev förra veckan, gästrummet står klart!

Vad har hänt annars då? Det mesta knallar på, vi tog en liten promenad på lunchen i fredags och gick bort mot Kanda. Där ligger en liten restaurang som specialiserar sig på Gyozas, så vi brukar gå dit ibland för att stilla det begäret. Denna gång kom vi ihåg att ta med oss de rabattkuponger vi samlat på oss från den restaurangen så när vi betalade fick vi 50JPY rabatt var, cirka 5 kronor. Men tro inte vi kom därifrån utan att ha fått en ny bunt kuponger. Nu återstår bara att se om vi kommer ihåg dem nästa gång. Det är i alla fall lite kul, redan bra ställen, som är väl värda återbesök, gödslar med kuponger för att man ska komma tillbaka. Det är bara att tacka och ta emot, samt förstås, komma ihåg kupongerna när man går dit igen. På vägen tillbaka tog vi en liten runda och jag fick Tokyos näst äldsta samt den äldsta Soba restaurang utpekad. Utanför den äldsta stod ett gäng äldre män och pratade, det visade sig att det förmodligen var ett kompisgäng, för precis när vi gick kom ytterligare en man och anslöt sig till sällskapet och då gick samtliga in för att äta sin dagliga dos sobanudlar.

Tokyos äldsta Soba restaurang. Och gänget som undrar, när kommer han? Vi är hungriga.

I går morse vid 10 tiden skakade det loss igen, jag låg i sängen och läste när sängen började röra sig som en slänggunga. En liten jordbävning igen, hej vad det går! Denna gång slapp jag i alla fall vakna av eländet, men var jag bättre förberedd för det? Nännemensan, ganska så läskigt är det, jag tror jag inte kommer att kunna vänja mig, skakad men inte rörd är kanske en bra beskrivning. Nåväl, efter att ha ätit frukost, gick jag tillbaka till samma område som dagen innan, detta för att John meddelat att det fanns diverse sportbutiker där. Nej, jag har inte (tror jag) blivit helt förryckt, men det kan vara så att jag hänger på en skidresa sista helgen i februari och jag ville då ha ett par skidglasögon som sitter bra fast jag har vanliga glasögon. Jag passade också på att köpa ett par nya skidvantar också. Sen får vi se om jag får nytta av detta här, jag är i alla fall förbered om vi ska åka. Tanken är att vi ska bussa oss nära det ställe vi var på i höstas, åka fredag kväll och komma tillbaka söndag kväll. Men, inget är helt säkert än, så jag får se vad som händer på det planet, om det blir en sådan resa kommer det att synas här.

Efter inköpen så blev det lite studerat. Lite  Hiragana och en kopp dubbel espresso, mumma!

Aldrig har väl en dubbel espresso behövts så mycket....

 Idag har jag shoppat, jag tog mig tillbaka till den asiatiska marknaden som Yoichi visade oss för ett par veckor sedan. Därifrån kom jag med en stor flaska fisksås, en flaska ostronsås, en flaska sweet chilisås samt en burk med sambal. 

Den Asiatiska matvarubutiken, levande sköldpadda någon? Eller grisknorr?

Det var massor med folk ute, affären ligger i ett gatumarknadsområde som är ganska så stort och idag var det dessutom fullpackat med folk. Dom säljer allt från resväskor till levande sköldpaddor, via armbandsur och kläder. Ett ganska så kul område att gå omkring i och det är mindre än tio minuters promenad från där jag bor. 

Det var jag och några till (minst två) som var på marknaden idag....

Efter att jag burit hem mina inköp åkte jag iväg till Ginza igen, samma tur jag gjorde förra söndagen. Det visade sig nämligen att den toppenaffär jag besökt var fel toppenaffär, det finns en ännu bättre matvarubutik på ett annat varuhus med likartat namn, i alla fall om man som jag är illitterat. Förra veckan var jag på Mitsukoshi, fast jag skulle gått till Matsuya, inte stavas det lika inte, men uttalat snabbt så var det bara M jag hörde, därav min förvirring. Väl på rätt butik så insåg jag att det faktiskt kunde bli bättre än förra veckan. Denna matmarknad var fantastisk, det var den förra veckan också, men den här var ännu mera fantastisk! Det första som hände var att jag blev bjuden på en mycket smaklig ost och hör och häpna, butiksbiträdet höll fram biten på en tvättäkta osthyvel! Dom sålde till och med riktiga osthyvlar där! Jag blev mycket förvånad, jag tror faktiskt att det är det första varuhus utanför Norden som jag hittat en sådan på! Trådhyvlar har jag sett på andra ställen, men inte riktiga! Således, osten var god, dom sålde hyvlar, det här var en bra affär! Jag tog sedan en rundtur och som vanligt var det mins fem våningar för damer, kläder, skor, smycken och smink. Men näst högst upp, hittade jag både svenskt porslin och dalahästar! Jag tror just den delen av affären var någon sorts antik del, för de hade porslin som jag minns från mitt svenska 70 tal, bland annat servicen med gröna löv vad den nu heter. Den är i alla fall designad och tillverkad i Sverige, jag kollade stämpeln under! Hur som, jag tycker mig veta nu, att Japanska varuhus är designade med fem (minst) våningar med attiraljer för kvinnor, sen två våningar mat och konfektyr (oftast två källarplan) och slutligen en våning för män, en för husgeråd och en för restauranger (oftast överst).  Det är tur att det finns butiker med sju våningar kul saker (kameror, stereo, datorer etcetera) och en våning med restauranger, det blir lite roligare då att ströva sig fram mellan våningsplanen, i alla fall om man inte gillar att klä sig i damkläder. En liten kul detalj med affären var att deras ställ med beskrivningar över vad som fanns på varje våning var på Japanska. Men vad ser jag, jo på en folder står ”Floor Guide”, jag plockar en sån och beger mig uppåt i affären. I rulltrappan öppnar jag foldern och det visar sig att Floor Guide var det ENDA som stod på Engelska i den, ridå!

Nä nu får det vara nog för denna gång, jag ska laga mat! Det blir kyckling i grön thaicurry idag! Men, sen en ny vecka och den ska jag försöka beskriva nästa söndag!

Till dess, må bra!

/Bosse