Sportfåne har jag INTE blivit, men lunchen var god! (Vecka 14)

Här lunkar det på och ännu en vecka har gått. Har ni det kallt? Vi med, i fredags var det så lite som +23 ute! Riktig vinter! Nej skämt och sido, Japanerna själva tyckte det var konstigt, det ska vara runt +10 nu, men som sagt, +23 och strålande sol! Det är ganska så orealistiskt för en Svensk att gå omkring och se växter som blommar ute, samtidigt som det är juldekorationer överallt. Nu har jag ju sett det förut, när jag var i Sydney strax innan jul, men Japan trodde jag var lite kallare än så här i alla fall. Det kallaste hittills var en morgon med +8, så jag har för vana att kolla termometern, är det mindre än +15 på morgon, stora jackan, annars regnjackan. Och det där med blommor, staden är ju stor och steril, men var och vartannat bostadshus här i området, har planteringar utanför eller minst ett par blomkrukor utanför. Det är ganska så trevligt, i alla fall så försöker man att skapa lite trevnad även utanför bostaden.

Tokyo, 1 December 2010, sa någon att det var vinter?

Bostaden ja, jag har gjort ett succéartat test av min nya stekpanna, skröt jag förra veckan så kan jag skriva under på det nu! Middagen i måndags var ett set av dumplings, ångade i stekpannan medan riskokaren fixade riset. Vad jag gjorde? Sov på soffan! Matlagning när den är som bäst! 

Vatten i pannan, dumplings på ångplattan!

Lock på, sen är det bara att ånga på!

Mat ja, (tjatar jag?), i fredags blev jag inbjuden till Carlo och Kanae på middag. Kanae hade gått en kurs i Koreansk matlagning och behövde en frivillig testpatrull. Klart jag ställde upp. Hon gjorde en Kimchi Nabe, det vill säga en soppa med kött, svamp, mycket grönsaker och nudlar i en buljong smaksatt med den Koreanska peppar och vitlöksmarinerade kålen som kallas Kimchi. Men eftersom Kanae är sin mors dotter, så serverades också Koreanska pannkakor samt Vietnamesiska vårrullar samt slutligen en mycket god sallad bestående av bland annat marinerad avokado och röd lök. En mycket god och trevlig kväll blev det!

Mat i långa banor, och vad gott det blev!

Morgonen efter blev mycket tidig istället. Håll i er nu, jag klev upp klockan åtta på morgonen en lördag, och detta för att hinna till Kamata innan 09:30. Kamata är en stadsdel ungefär 35 minuter från mig med pendeltåg. Varför jag skulle dit? Jo, Mikio hade frågat oss på kontoret om vi ville hjälpa en av våra kunder att få ihop ett lag för footsal. Footsal är lite lika vanlig fotboll, fast spelas inomhus, eller på arenor med tak. Det vill säga att ytan som man spelar på är mycket mindre än en fotbollsplan. Sen är det två andra saker som skiljer också, det var nått med ingen offside och inga inkast utan bara inspark. Vad det betyder får ni fråga någon annan om, jag har ingen aning, jag bara refererar. Så, där stod jag i en förort, längre ut från Tokyo city än jag hittills någonsin varit. Det slog till och med resan till Gotanda som jag skrev om förra veckan. Men ändå så var jag i centrala Tokyo, motsvarar ungefär Globen området skulle jag tro om jag ska försöka översätta till Stockholmsmått.

Före matchen. Yoichi, Mikio och Yoichis svåger. Lägg särskilt märke till den kultiga halsduken.

Men i alla fall, tro nu inte att jag spelade, nej för i hela friden, jag var där som dokumenterare! Så, medan de andra spelade så svetten lackade, kånkade jag på kamera och tog bilder. Det hela var en mycket förvirrad match bestående av två femmannalag i taget, sen spelade man fram och tillbaka och gav sjutton i att räkna mål. Det skrattades väldigt mycket och var det någon som ramlade, så var det ett ståhejande med bugningar och hjälpande händer för att personen skulle slippa anstränga sig att resa sig själv. Och det spelades länge! I två timmar rusades det runt, och det var ständiga byten av spelare bland de cirka 20 deltagarna. På det hela taget var det väldigt skönt att se att det spelades för ett rent nöjes skull, inte för prestige. Vad jag fick ut av det hela? En god lunch! Efter avslutat spelande så gick vi tillbaka mot tågstationen och passade på att äta en smaklig lunch på vägen. Jag satte i mig ingefärsmarinerad tonfisk samt lite blandat friterat. Nej, inte det feta läskiga som vi brukar mena med friterat, detta är lite grövre än Tempura men inte mycket. Man doppar det man ska fritera i ägg och sedan i en brödsmuleblandning och sen friteras detta. Det smakar inte alls så fett som det låter, har ni ätit Tonkatsu någon gång vet ni hur sådant här smakar och kommer ni hit ska jag introducera!

Jag och min goda lunch.

Men idag söndag har jag varit lat, bara gått en halvlång promenad för att kolla in det nya snabbtåg som går från Ueno. Ueno är nästa område norrut från där jag bor, det är det området som bland annat har en stor park som jag skrivit om förut. Hur som, eftersom jag ju åker till Sverige om en vecka och jag just hört talas om snabbtåg till flygplatsen från Ueno så ville jag kolla upp detta sätt att åka på. Normalt så skulle jag ha tagit taxi lite längre och sedan tagit en buss motsvarande Arlandabuss, men nu visar det sig att jag har bara har en tredjedel så långt till tåget som jag skulle ha till bussen och tåget tar 44 minuter medan bussen tar minst 45 minuter men man måste räkna med upp mot en och en halv timme om man ska vara helt säker. Detta eftersom trafiken på motorvägen kan stå still. Slutligen så kostar bussen 2900JPY, medan snabbtåget kostar 2400JPY (motsvara cirka 205 SEK), så det avgjorde saken. Jag har nu förköpt en biljett och ska testa detta sätt att ta mig till flygplatsen. Om det funkar bra, kommer jag att se till att eventuella besökare transporteras samma väg.

(Här var det en två minuters paus, jag har startat riskokaren. Det blir middag hemma idag!)

Riskokare in action!

Slutligen, på vägen till stationen såg jag något som jag tyckte var underligt. Jag har ju skrivit en hel del om hur säker staden är och hur man hela tiden säkerställer att ingen skadas om det fixas med gatan eller så. När jag promenerade ”min” gata ned, jag ser varningsfarbrorn och konstaterar att man håller på att ta ned byggnadsställningen på ett av husen som fasadrenoverats. Så långt, allt som vanligt. Men vad händer? Jo, gubbarna som river ställningen, står och släpper ned delarna från andra våningen, rakt ned i händerna på en mottagare nedanför! Så vad som tjänas in på säkerhet för förbipasserande kan inte räcka långt mot den arbetsmiljösäkerhet som detta verkar ge prov på. Det jag såg släppas ned, var en metallstege som anslutit våning tvås med våning tres ställning, så det var ingen liten lätt sak som släpptes. Nu gick det bra, killen nedanför greppade stadigt stegen innan den nådde marken, men det var på millimetern! Huvva!

Men nog om detta, nu lite soffläge medan riset fixar sig självt. Jag tänker servera mig lite rester, det är det sista från housewarming som ska ätas idag, nämligen de marockanska köttbullarna. Men var lugna, jag har haft det i frysen, jag vill inte upprepa vad jag lyckades med tidigare i höstas!

Således, över för nu, mera kommer senare!

/Bosse