Skakad men inte rörd (vecka 5)

När jag väl kom i säng efter senaste inlägget somnade jag fort. Men framåt tvåtiden på natten vaknade jag av att jag var på ett nöjesfält. I alla fall kändes det som om jag åkte slänggunga fast på ett mysko flytande sätt. Det var jordbävning! Min första! I alla fall min första när jag verkligen känner att allt rör sig. Jag vaknade ju faktiskt av den som vi hade i Stockholm för några år sedan, den som hade epicentrum under DN skrapan. Men som sagt, detta var nått annat! Om jag blev rädd? Nej, det vill jag inte påstå, men det var lätt obehagligt! Men det som då stör lite är att jag var den ende på jobbet som känt den, tydligen är alla andra så vana att de inte bryr sig. Nästan i alla fall, mer om det senare!

På onsdagen var det välkomstfest för mig. Vi började starkt med Gyoza och öl på ett ställe i Azabu Juban (nära Roppongi, ett ökänt nöjesdistrikt). Gyoza är ett slags knyten som är fyllda med en köttfärs och grönsaksblandning. Lite grann som stora raviolis ungefär. Sen ångkokar man dem lite och avslutar med att fräsa på dom på en sida för att få lite färg. Sen ska de serveras med den stekta ytan uppåt, då är det riktigt serverat på Japanskt vis. Tillbehör är lite soja med ett stänk av risvinäger som man då doppar knytet i. Hur som, jag kom bort från ämnet, vi åt sådana i massor. Och drack ganska mycket öl till det och sedan åt vi lite till och då blir man ju törstig. Så höll vi på i fyra timmar.

Madoka, John, Fumio, Anders och jag plus en massa disk.

Sedan var det någon som sa, karaoke! Vems idé det var vet jag inte, men på grund av den allmänna paltkoma och den lagom lulliga hjärnverksamheten så var det ingen som ens hade en tanke på att protestera. Så iväg bar det, till en skum bar i Roppongi. Stället bestod av en disk längst ned i huset, där bokade man ett rum av lämplig storlek och för lagom tid. Hela huset var fyllt med rum för karaoke, mer eller mindre stora för att kunna rymma allt från en person till ett ganska stort antal människor. Vi åkte i alla fall upp 16 våningar och hamnade sen ut i en korridor med fyra rum och en toalett. Vårt rum var för cirka tio personer och där knökade vi in oss alla nio som fortfarande var med. Nu hör det till saken att det var ett rum för tio Japaner, så det blev lite trångt. Sedan bar det av, vi skrålade på så det stod härliga till. Jag sjöng (?!) åtminstone åtta låtar, det lät förfärligt! Men det var fantastiskt kul!

Stämningsbild, karaoke är kul!

Jag vet inte när vi ramlade ut från det stället, men jag var hemma strax efter två på natten. Jag hade sinnesnärvaro nog att inse att jag förmodligen skulle må som en örn om jag gick och lade mig direkt, så jag stannade uppe ett tag till och kolkade vatten. Förresten, jag skulle ju återkomma till jordbävningen, en av deltagarna på välkomstfesten hade också känt den! Så tydligen är inte alla Japaner helt immuna!

Dagen efter? Stängt för reparation. Men jag mådde inte sämst på jobbet, det kändes bra! Ingen pratade med hög röst och ingen gjorde några hastiga rörelser, kontoret har nog aldrig varit så tyst en hel dag. Det enda som störde var några enstaka telefonsignaler, men aj vad dom gjorde ont!

På fredagen, när jag skulle handla lite att äta till kvällen, så passade jag på att fylla på bananförrådet. Jag tyckte att en påse med fem bananer var lite mycket, så när jag fick se en hög men bananklasar så tog jag av två bananer från en av dem. Priset var satt till 300 JPY (cirka 25 kronor). Frid och fröjd, glad och nöjd till kassan jag gå. Kassörskan tar mina varor och slår in priset, kommer så till mina två bananer. Då tar det tvärstopp, hon ser bokstavligen ut som ett kryss. Vad nu tänker jag, har hon inte sett bananer förut?

Hon tittar på mig frågande, går sen och kollar på hyllan med bananklasarna, kollar prisskylten, frågar en kollega och då börjar jag förstå. Det var inte så att det var styckvisa bananer till salu, man skulle ha köpt en hel klase (om cirka 20 bananer) för 300 JPY, inte 300 JPY per kilo eller så. Aj tänkte jag, hur ska detta gå? Men som tur är, ler både hon och hennes kollega. Kollegan rycker på axlarna skrattar en gång till och så säger han nått till henne. Hon kommer tillbaka till kassaapparaten och så slår hon in 50 JPY. Puh, alltid lär jag mig nått, denna gång om Japansk shoppingkultur, så nästa gång vet jag bättre. Då tar jag en påse med fem, eller som jag också sett, en påse med en banan. Dom har pippi på påsar här!

Hemma sätter jag igång med matlagningen, inget märkvärdigt. Kokar ris och steker lite kött och grönsaker. Men effekten blir enorm! Tre timmar efter att måltiden avslutats är jag däckad. Och så förblir jag hela helgen, när jag inte ligger på soffan så befinner jag mig där den stora vita porslinsguden hägrar.

Om jag överlevde? Det svaret får ni vänta på till nästa utgåva! Spännande va?

Sköt om er, så hörs vi!

/Bosse