Mycket fotjobb och hälsat på en minnesbild från förr (Vecka 11)

Vad har hänt sedan senast? Jo, jag har gått ett par mil, hälsat på en kompis från förr, eller i alla fall en lika dan, samt dessutom bokat en resa till Sverige över jul.

Det där med att gå ett par mil är faktiskt lättare än man kan tro här i Tokyo. Det finns ett stort antal väldigt stora parker och jag passade på att bese två av dessa igår. Dagen började med en telefonsignal som heter duga, jag har nämligen laddat mobilen med en mistlur som ringsignal. Effektiviteten i denna signal är numera bekräftad och mitt tak i sovrummet har ett avtryck av min slimma kropp (ok lätt överdrift, men jag hoppade ganska högt när det ringde), det var John som undrade om jag ville hänga med och ta en fika honom och hans föräldrar, Fran och David. Föräldrarna har kommit över från Sydney på ett två veckors besök hos John och Tomomi. Sagt och gjort, på rekordfart lyckades jag ta mig till mötesplatsen. Som tur var, var det ett café som jag kunde inta frukost på. Planen var att först fika och sen ta en rundvandring i kejserliga parken. Det är lite lustigt, för den parken ligger långt från där jag bor enligt mig. Nu visade det sig att den ligger bara cirka 10 minuters promenad från ett av Tokyos caféer med godast kaffe, ett café jag frekventerat ganska ofta eftersom det ligger nära den Muji butik jag skrivit om förut. Så uppenbarligen har jag massor kvar att lära om var jag är i staden och hur den är strukturerad. Således, efter att ha fikat så vandrade vi iväg för att bese denna magnifika park. 

David, Fran och John med spänstiga steg på väg upp på Tenshukaku Donjon Base

Vi var inte helt ensamma, det kändes som om hela Tokyo hade kommit på samma idé. Nu var dagen mycket varm och behaglig, cirka 20 grader fast molnigt så att invånarna ville ut är inte alls underligt egentligen. Men det som är lite konstigt att i mitten av november se blommande blommor utomhus! 

13 November 2010

Detta blandat med höstlövsklädda träd!

Parken är som jag redan sagt stor och den omgärdas av en hög stenmur samt en riktig vallgrav, ni som orkar ta er hit kommer att förevisas underverket, var så säkra. Vi hann väl i alla fall med att se ungefär en femtedel innan det var dags för vila för de lätt åldrade föräldrarna.

Gav jag upp fotvandringen för det? Nej då, jag gick med raska steg tillbaka till det bra caféet för att få en tretår, men det gick bet eftersom det var ett stort antal andra människor som kommit på samma idé. Men ingen nöd på mig, tåget tillbaka till Akihabara och sedan in på Starbucks så löstes koffeinbehovet. Trötta fötter nu då? Nej då, in på ett tåg till Asakusa för att kolla runt efter ett par småsaker jag letat efter till hemmet. Det hela visade sig vara ett lyckat drag och jag hittade ganska omgående vad jag behövde och tur var väl det för mina fötter var rejält ledsna på att användas nu. Så när jag kom tillbaka till ”min” stadsdel igen, lyssnade jag inte bara till fötterna, utan även till magen, hungrig! Jag bestämde mig för att prova en restaurang som en av mina kollegor, Yoichi, nämnt. Denna skulle vara specialiserad på fiskfärs. Å hej och hå, en rent Japansk meny! Med ett fåtal bilder, jo jag tackar! Som tur var, var servitrisen mycket munter och talbar, så hon försökte med all sin kraft att beskriva på engjapksa vad de olika rätterna bestod av. Efter ett tag hejdade hon sig och frågade försynt om jag tyckte om japansk mat. När jag tveklöst svarade ja, sken hon som en sol och tog ny sats! Resultatet blev en meny bestående av en soppa med rättika, fiskkakor, ägg, tång och tofu. Som extra rätt beställde jag två grillspett med fiskfärs och så förstås ris samt misosoppa. Nämnde jag Japansk pickles? Det ingick förstås det med! Om det var gott? Jo tack, det var det! Men observera nu, fiskkakorna och spetten har en stor likhet med den konsistens som Svenska fiskbullar har, fast den Japanska är något fastare. Nu vet jag att hälften av ni som läser detta ryser av obehag, men tro det eller ej, jag har inga problem med Svenska fiskbullar. När allt var uppätet och nedsköljt med vatten och te konstaterade jag att detta ställe kommer jag att gå tillbaka till, jag blev mycket nöjd! Och dessutom detta är nu tredje restaurangen i mitt närområde, där servitrisen står och vinkar när jag går och dessutom ropar välkommen tillbaka! Klart att jag gillar sådana ställen!

Nu hade mina fötter fått vila, så hem, byta objektiv och sen ut igen. Denna gång var målet Ueno parken, den som ligger närmast där jag bor. Min lärare i Japanska på torsdagarna hade meddelat att den parken är upplyst av motivmålade lampor under hösten, och det ville jag försöka fånga på bild. Nu var det inte så upphetsande som det lät, men jag har i alla fall sett det hela nu och fått ett par bilder. 

En lykta

En sak som slog mig var att parken var ganska välfylld med människor även på kvällen och tyvärr så var det dessutom en ganska hög andel av uteliggare på plats. Jag har inte sett så många människor här som kan klassas som uteliggare, men uppenbarligen finns det en hel del och att detta märks kanske först på kvällen. Så uppenbarligen lider även Japan av sociala kriser. 

En radda lyktor

Men märk väl nu, trots mörker med enstaka lyktor så var det lugnt och skönt i parken, inte en tillstymmelse till rabalder, inte ens bland de något överförfriskade männen som samlats vid en av serveringarna. Istället flanerade eller cyklade vanliga människor runt med familjen på släp, detta trots att det varit mörkt i ett par timmar. Så här i Tokyo är inte parker att undvika efter mörkrets inbrott, utan här är de nästan lika frekventerade som på dagtid.

Tempel i lyktljus

Och inte fick mina fötter vila idag heller. Jag har rekat efter julklappar till småkompisarna hemma, men enda resultatet än så länge är en väggbonad att hänga på min vägg ovanför stereon. Motivet? Den berömda tsunamivågen förstås! Klart att jag kunde försökt hitta nått mera unikt motiv om man nu kan prata unikt om massproducerat turistkitsch, men väggen ser i alla fall betydligt bättre ut med vågen än utan, så resultatet blev ganska så bra i alla fall. På vägen mot julklappsletandet träffade jag en kompis från förr kändes det som. Framför mig vaggade en bakända mycket välkänd för mig, en liksom svansviftande fast utan svans! Vid rödlyse kom jag ikapp och fick tillåtelse att fotografera, det visade sig att matte kunde engelska. Så jag berättade att en lika dan hade varit bästa kompis när jag var mindre. Hon berättade då att detta exemplar räddat livet på henne, detta på grund av att hon måste röra mycket på sig och hunden blev då både ett bra sällskap och en bra anledning att ta långa promenader. 

Väldigt lik en kompis från förr!

Det är nästan så jag kan tänka om, det vill säga, att skaffa en Old English Sheepdog istället för mina fantasiers Irländska varghund(ar), fast det är klart, varför välja, jag tar ett par av båda raserna! Kennelägare är kanske en bra karriär?

Resten av dagens ljusa timmar satt jag på caféet runt hörnet. Jag försökte plugga lite igen. Hur japanskan går? Ja, om jag säger så här, jag har letat efter fisksås, sån där Thailänks som är rejält salt och är bra för marinering av kött. Tomomi skickade då ett mail och sa att jag skulle fråga så här på min lokala speceriaffär; Ethnic Ryori no Nanpura Arimsau ka, (No binder ihop två verb, ka är frågeord och arimas är ”finns, existera” för saker). Det vill säga, ungefär Etnisk matlagnings fisksås finns? ( Jo, det är den ordföljden, knepigt!). Så det frågade jag. Vad hände? Butikspersonen ruskade på huvudet och svarade (på engelska) Jag förstår inte. Så mycket för mina Japanska språkstudier! Inte undra på att jag måste och borde plugga lite till. Och ska jag orka det måste jag sova lite också, så god natt på er, nu knyter jag mig!

På återskrivande!

/Bosse