Träff med både självutnämnd gudabenådad Shogun och en skock avlägsna kusiner (Vecka 25)

En kul och upplevelserik vecka är snart över. Som jag skrev förra veckan har jag haft besök av Ann som tagit sig hit från London på sin hemresa till båten i Sevilla. En liten omväg men ack så trevlig och kul! Medan jag varit på jobbet har Ann besökt valda delar av Tokyos sevärdheter. Vi har också hunnit med en väldigt fin middag på den sukiyaki restaurang jag berättade om i höstas. 

Stilenlig servitris med gott nudelhandlag

Andra besöket gav ännu mera mersmak, stället är fantastiskt kul och Japansk! Och maten är helt, helt otroligt bra!

God mat och excellent service!

Jag tog ledigt på fredagen, så jag var bara iväg till min Japanska lektion. Sedan hade vi tågbiljetter från Asakusa stationen här i Tokyo upp till Toubu Nikko. Nikko är ett distrikt norr om Tokyo som har en stor samling av tempel och shrines. Somliga av dom är till och med uppsatta på världsarvslistan. Vi hade ett byte av tåg på vägen, vi skulle byta till lokaltåg i Shimoimaichi efter cirka 1,5 timmes resa med ett snabbtåg. Inte Shinkansen dock, men en annan typ av express tåg. Bytet var lätt, vi skulle bara över plattformen och hoppa på lokaltåget. Sagt och gjort, vi kom in på stationen i Shimoimaichi exakt på tid (15:09), lokaltåget stod på plats och avgick exakt på tid (15:10). Nu skulle vi enligt informationen bara ha åtta minuter innan vi skulle vara i Toubu Nikko. Tåget tuffade på och stannade på några stationer, men ingen hette Toubu Nikko, inte vad vi kunde se i alla fall. När vi åkt en kvart kollade vi igen på informationen och såg då att det KUNDE stå 15:48 istället för 15:18. Det som då i så fall var mystiskt var att återresan på söndagen bara skulle ta åtta minuter. Men, men, så kunde det ju vara. Efter cirka 25 minuter stannade vi på en station och en konduktör gick genom tåget och sa Toubu Nikko. Bra tänkte vi och jag kunde utläsa på en skylt på perrongen att tåget till Toubu Nikko skulle gå därifrån. Jag sa det till Ann, då dök en Japansk tant upp och sa Nikko? Vi sa Hai! (Ja på Japanska) och hon svarade då med att ta min väska och vinka åt oss att föla med. Hon hjälpte Hon tog då raskt min ryggsäck och drog oss av tåget och pekade bakåt bland vagnarna och sa hurry, Nikko! Det visade sig att tågsättet skulle delas, och den del vi satt i skulle någon annanstans. Hepp, tack snälla damen! Hur som, vi hann hoppa på den del som skulle dit vi skulle, så efter cirka tio minuter var vi då äntligen framme. Där stod en äldre gentleman med en skylt som det stod Maarsell Bo Matsson på. Det finns inte så många i värden som heter så, så jag antog han menade mig. Det var chauffören på skyttelbussen från hotellet som stod och väntade på vår ankomst. In i bussen med oss och en kortare biltur senare rullar vi in vid ett långsmalt öststatsliknande hotell. Vi checkar in och får vår nyckel till rummet, i samband med det får vi berätta när vi vill ha vår middag, frukost och vilken tid samt vart skytteln ska skjutsa oss på lördagsmorgonen. Vi bestämmer 18:30 för middag, 08:30 för frukost och skjuts till Toshogu Shrine klockan tio. Vi går upp och intar rummet och ungefär då inser vi att vi är de enda gästerna på hotellet den dagen! Det i samband med hur korridorerna såg ut och läget på hotellet, gav en stark känsla av filmen The Shining.

Bortsett från matsalen såg hotellets exteriör ut som en militärförläggning från kalla kriget.

Det kändes som om det skulle komma ett par tvillingar på trehjuling vilken sekund som helst och att skrivmaskinsknatter skulle börja höras! Huvva! Men, vi var ju två och en av oss (Ann) har i alla fall nästan svart bälte i origami, så det skulle nog ordna sig! Vi packade upp os och gick sedan ut för att titta på omgivningarna. Hotellet hade en naturstig som enligt utsago kunde bjuda på hjortar, apor och mindre björnar. Sagt och gjort, vi gav oss iväg bespetsade på en, kanske femkilometers, rundvandring. Efter mindre än tio minuter och kanske femhundra meter – längre var den inte - var vi tillbaka till hotellet. Såg vi några hjortar? Nej, såg vi något annat djurliv då? Nej, inte det heller. Ok, rummet vi fått var bra i alla fall, ett Japansk traditionellt rum, komplett med lågt bord och futonmadrasser att sova på. Rummet är nog det mest rent avskalade jag sett. Helt otroligt stilrent och faktiskt både snyggt och rogivande på samma gång.

Lättstädat rum

Vi pysslade lite innan middagen, Ann med sina kurser och jag med min hemläxa. Klockan blev middagsdags, så vi tog på oss tofflorna och gick ned till matsalen. Våra förväntningar var absolut inte högt ställda, ingår middag så brukar det innebära total katastrof. Utanför matsalen stod en skylt med bordsplaceringen och där hittar jag mitt namn vid ett bord. De andra bordsmarkeringarna var helt tomma. Men vi gick in i matsalen i alla fall, den var ganska stor, men framförallt väldigt tom. I det bortre hörnet stod ett dukat bord, det var vårt. Men på bordet stod en fantastisk måltid uppdukad. Det var cirka sju rätter åt oss var. Min kommentar blev, det ser ju gott ut, men är det inte lite lite? Det flesta rätterna var ganska små. Jag fick äta upp det uttalandet, de rätter som var framdukade var bara början. Jag tror att vi fick runt 12 rätter totalt. Dom var inte så stora, men många! När servitrisen till slut kom och frågade om vi ville ha vårt ris nu,, så sa jag faktiskt nej. Hon såg då helt bestört ut, så vi sa ok då, vi tar riset också. In kom då en skål med ris, strössel att ha på (finfördelad och torkad rökt fisk, GOTT!), misosoppa och en kopp grönt the. Var det slut nu? Nejdå, efterätt också! Behöver jag säga att vi åt så vi var fyrkantiga och att det dessutom smakade alldeles fantastiskt bra? Helt plötsligt såg vi med helt andra ögon på hotellet!

Efter maten fick Ann spel, hon ville prompt prova massagestolarna som stod utplacerade. Sagt och gjort, vi tog plats, stoppade i de 100 JPY som krävdes för att starta maskinen och jädrar i min låda vilken start! Vi grät nästan av först och främst skratt och sedan smärta! Vilken maskin, den skulle ha fått tortyrinstrumenten som användes under spanska inkvisitionen an framstå som leksaker!  Vi satt i gott och väl tio minuter under högljutt skrattande blandat med mindre utrop av smärta. Ok då, dom kanske inte skrattade under Spanska inkvisitionen utan mest skrek, men jag är helt övertygad om att de mindre hårdhudade spanjorerna glatt skulle erkänt vad som helst bara dom sluppit den helvetesmaskin vi satt igång.

När vi kom tillbaka till rummet var madrasserna frambäddade. Vi botade våra massagesmärtor med en öl och sen var det dags att sova.  Och vilken sömn, vi sov som stockar fram till klockan ringde på lördagsmorgonen. Det är lite svårt att beskriva hur det känns att sova på golvet, med en kudde fylld med ris att vila huvudet på. Det låter inte bra, men jag lovar, det funkar!  Och vilken dag det var, strålande solsken och klarblå himmel, kanske fem grader varmt.

Utsikten från rummet.

Så frukost, vi kom ned till matsalen och fortfarande var det bara vi som var närvarande. På samma snygga sätt som till middagen dagen innan, stod en försvarlig mängd saker framdukat. Jag hade beställt Japansk frukost och det var bara förnamnet på det vi fick. Vi glömde räkna hur många rätter det var, men många blev det!



Delar av frukosten

Vi åt gott och länge, så vi hann knappt vila huvudet en liten stund innan det var avfärd till Toshogu Shrine. Templet (egentligen ett shrine) skapades på platsen efter att en mycket berömd Shogun förkunnat att han ville bli begravd där och blev han det skulle man uppföra ett shrine och som tack för det skulle han bli en gud satt att övervaka och skydda Japan för all framtid. Jo jag tackar, ingen brist på självförtroende där inte. 

En ganska ståtlig sista vila för en Shogun.

Platsen är väldigt omfångsrik och fylld av mer eller mindre praktfulla byggnader. En av dom har originalet till de tre aporna, där en håller för munnen, den andre ögonen och den tredje öronen. Hear no evil, see no evil and speak no evil. Det hela ingår i en serie bilder över familjebildning och just den berömda bilden handlar om hur barnen skall behandlas för att bli uppfostrade rätt. 

Orginalet!

Vi gick omkring i området i ett par timmar och det innebar bland annat ett otal trappor att klättra. Eftersom dagen var vacker så var området skinande. 

En av många utsmyckade byggnader

Alla färger och guldinläggningar på byggnaderna sken i kapp med solen, det var en fantastiskt vacker plats i en otroligt vacker miljö. 

En till....

När vi sett oss mätta tog vi en kopp kaffe (blaskigt) och sedan vandrade vi tillbaka till Toubu Nikko för att kolla in hur det såg ut där. Vi hittade en liten soba restaurang där vi fick en mycket smaklig lunch av ett uråldrigt japansk par. 

Toubu Nikko ligger fint placerad mellan bergen

Efter det tittade vi lite till på staden, drack en kopp blaskigt kaffe till och bestämde oss sedan för att promenera tillbaka till hotellet.  Sagt och gjort, vi fortsatte gå fast nu med hotellet i sikte. När vi började närma oss, ropade Ann och pekade upp mot ett träd bredvid vägen, titta, en apa! Och mycket riktigt, där satt en livs levande apa och glodde på oss. När den såg att vi såg den hoppade den raskt ned och där hade den två kompisar till! Vi trodde då att dom hörde till parken som låg där, eftersom det var stängsel runt den. 

Ingen fara, båda hann över vägen!

Men icke, dom tog sig glatt ut, sprang över vägen och då såg vi en hel flock av apor som satt uppe på en klipphylla på andra sidan vägen! 

Hörru, kliar det?

Vilken grej, helt plötsligt insåg vi att hotellets “naturstig” i alla fall med stor sannolikhet kunnat uppvisa apor, i alla fall om den flocken bestämde sig för just den skogen just den dagen. 

Lugn, jag hjälper till!

Tillbaka på hotellet fick vi en välbehövlig slummer, vi hade då varit ute och gått sedan 10:15 på förmiddagen och vi var tillbaka på hotellet vid 17:00 ungefär! Tillbaka på hotellet ja, nu var det helt plötsligt liv i luckan. Åtminstone en av deras festsalar var upptagen och det stod ganska många bilar på parkeringen. När vi sedan skulle äta middag var det faktiskt halvfullt i den stora matsalen. Behöver jag nämna att även denna middag var magnifik? Det hela var en upprepning, fast mycket varierad, från dagen innan.

Några rätter uppätna, nya har tillkommit.

Massor med olika saker från början och sen en strid ström av nya saker. Det enda som grämer mig är att jag från och med nu kommer att tycka att samtliga ställen där mat ingår som jag kanske bevistar i framtiden kommer att få mycket svårt att bräda denna sensation! Som tur var hade vi bara 600 JPY i växel efter maten, det räckte till en öl men inte till två massager. Så lördagskvällen blev inte fullt så brutal som fredagskvällen. Vi somnade fort på våra sovmattor, en heldag ute, i bergsluft, per fot och sedan en massiv middag tar ut sin rätt, vi sov som stockar! Kom söndag morgon, frukosten? Vi räknade till 16 olika rätter, nej inte tillsammans, vi hade 16 rätter var att äta! Sedan upp på rummet, packa våra väskor för att sedan ta vår beställda skyttel tillbaka till stationen i Toubu Nikko. På våra biljetter stod att vi skulle åka från Nikko klockan 12:20 för att sedan hoppa på 12:35 tåget från Shimoimaichi till Tokyo. Men eftersom vi ju hade tillbringat cirka 40 minuter på tåget dit, så lät åtta minuter tillbaka lite väl tight. Så, dagen innan hade vi kollat och det skulle gå ett lokaltåg 11:25, så vi bestämde att ta det istället för säkerhetsskull. Sagt och gjort, efter att ha fått en kopp kaffe (blaskigt) gick vi till stationen och visade upp våra biljetter för personalen så att vi skulle kunna komma ut till tåget. Resultatet blev en förvirrad stins, han förklarade på halvengelska att vi skulle åka 12:20, inte 11:25. Vi försökte då förklara att det ju tog 40 minuter att nå stationen som vi skulle byta tåg på, så 12:20 var uteslutet om tåget vi skulle byta till gick 12:35. Förvirring uppstod och ett typiskt Japanskt förtvivlat uttryck dök upp i hans ögon, han drog då iväg oss till informationen och förklarade för en lite mera Engelskspråkig dam vad vi ville göra. Hon förklarade då för oss redigt att vi skulle ta 12:20 tåget för att hinna med 12:35 tåget till Tokyo. Vi kontrade då med våra upplevelser från fredagen. Hjälpte det? Inte då, dom såg bokstavligen ut som kryss! Vad göra? Vi gav med oss. Missade vi Tokyotåget fick vi väl köpa nya biljetter helt enkelt.  Således spankulerade vi runt lite till i samhället, tog lite bilder och köpte en och annan liten souvenir.



En vacker bro i Toubu Nikko

Så kom tidpunkten för avfärd. Nu gick det bättre att passera biljettkontrollen och snart satt vi på tåget. Spänningen stiger och tro på f-n, landar vi inte vid vår station i Shimoimaichi på de åtta minuter som det stod i resplanen? Detta gav också givetvis att vi inte hade några som helst problem att komma på tåget mot Tokyo. Vad som kvarstår som problem är hur i hela friden vi kunde tillbringa 40 minuter att komma åt andra hållet? Och att ingen på stationen kunde förstå det heller? Ett mysterium, men strunt samma, vi hade en väldigt bra helg uppe i bergen, god mat, massor att se, motion och massor med frisk luft.

Efter ankomsten till Tokyo tog vi det lite lugnt en stund. När vi tröttnade på det gick vi och köpte en biljett till expresståget som Ann ska ta i morgon för att komma till flygplatsen. Dagens middag var planerad till en Onkonomiyaki middag i Tsukishima, ni vet en sådan där, där man lagar maten på ett stekbord i bordet. 

Monja på gång!

Gott, kul, mycket och prisvärt. Det hela har bara en nackdel och det är att kläderna luktar som om man jobbat i en fritös ett par år. Det senare är anledningen till att min tvättmaskin just gått klart och att torktumlaren just nu gör det den är bäst på.

Ja det var väl allt för nu, i morgon är en ny dag och Ann åker hem och jag får börja förbereda nästa besök. Nu dröjer det lite, men 31/3 kommer familjen Westermark, och sedan är det full rulle ända in i maj. Så, för att orka med det behöver jag lite sömn, så natti natti och på återskrivande!

/Bosse