Att försöka leka gentleman kan vara farligt, men quiz nights är kul (Vecka 26)

Veckan började trist, Anns vistelse var över för den här gången, så efter att jag hade haft min lektion i japanska på måndagsmorgonen, åkte jag hem för att hjälpa henne till snabbtåget mot flygplatsen. En stor ljuspunkt var i alla fall att hon var mycket nöjd med resan och att den klart och tydligt gett mersmak. Så vem vet, det kanske blir ett nytt besök så småningom!

På torsdagskvällen var jag kallad till en quiznight på en av stadens otaliga pubbar.  Det var en välgörenhetsquiz där behållningen gick till bland annat en organisation som fördelar mat till bättre behövande. Som vanligt var stämningen på topp, men vi kunde kanske lyckats lite bättre med våra svar. 

Juniper, Karen, jag och John. Fyra femtedelar av quiz laget.

Nästa gång ska vi nog försöka skriva ned det svar vi vill ge och inte något annat som vi lyckades med ett flertal gånger. Men å andra sidan, syftet uppnåddes, det samlades ihop motsvarande 30 000 SEK på cirka 80 personer, och vi hade kul, riktigt kul!

På fredagen var det dags för skidresa! Vi samlades vid Tokyo station för en bit mat innan bussen skulle gå. Målet var Akakura Kanko, vilket är ett skidområde som ligger ganska långt norrut från Tokyo, lite norr om Sendai. Det trista var att vi skulle åka nattbuss från 23:00 till cirka 07:00 dagen efter! Hur som, vi sågs för en bit mat innan avfärd och även om Tokyo station är mindre än Shinjuku som jag beskrivit tidigare så går man lätt vilse här. Jag irrade i tjugo minuter innan jag hittade restaurangen som vi skulle ses på. Anledningen är ingen annan än att under hela statinen och ett flertal byggnader runt omkring ligger gallerior med restauranger och affärer. Jag försökte vara ordentlig och ta rätt uppgång från tunnelbanan, men tji fick jag. Fast utgång 1 pekade ut Grand Tokyo Tower South (under vilken restaurangen skulle ligga) så syntes inte en skymt av den byggnaden när jag kom upp på gatunivå. 

Det var det här som hägrade. Lite halvrisigt väder före lunch...

Ok, ned igen och jag lyckades hitta en informationsdisk. Där blev jag informerad om att jag var helt fel, jag skulle till en helt annan plats än den jag gick till när jag följt skyltarna. Det visade sig vara en dryg promenad innan jag nådde dit jag skulle, men som tur var hade jag väska med hjul. Nåväl efter detta irrande lyckades jag förena mig med resten av sällskapet. Vi var sju personer som åkte på fredagen, tre svenskar (Maria, Simon och jag), två tyskar (Kim och Uli) och så John och Tomomi. Sedan skulle Sayaka tillkomma, en kompis till Uli och Kim. Men hon hade valt att bara åka en dag, så hon skulle ta en buss på lördagskvällen istället. Vi var ett mycket blandat gäng, både vad gäller skiderfarenhet, nationalitet och vem som kände vem. Men vad gör det när man genast hittar saker att prata om och alla är trevliga?

En välbehövlig lunch. John, Tomomi, Kim och Uli äter... Notera mina gyozas!

Så anträddes bussresan, hilfe, jag hade ryggont efter bara en halvtimme. Sätena var givetvis anpassade efter japanska ryggar. Jag såg en lååång natt framför mig, sen somnade jag! Jag lyckades helt otroligt nog sova mesta tiden av resan, fråga mig inte hur det gick till, men funkade gjorde det. Vi hade dessutom fyra stopp på vägen, så det kan ha varit det som gjorde susen, då kunde jag räta ut ryggen och sen var det bara att somna om.

Vi kom fram vid sjutiden på morgonen och hittade omgående stället vi skulle bo på. Det var ett familjepensionat där större delen av huset var uthyrningsrum. 

Huset vi bodde i.

Vårt rum visade sig vara något mindre än det jag och Ann delade på i Nikko förra helgen, fast nu var vi sju som skulle sova, inte två. Fast sova fick dröja till kvällen, för nu gällde skidåkning! Först prova låneutrustning, ja ni läser rätt, i priset för resan ingick både liftkort och utrustning! Utrustningen var givetvis långt från vad jag skulle velat ha, men eftersom jag inte åkt på fyra år så tyckte jag att det som erbjöds fick duga. Skidorna var ok, men pjäxorna kändes som om jag kunde vända foten, ingen passform alls. Men strunt samma, kajka runt i en dag dög dom till. Nu upp i backen, en snabb kopp kaffe på vägen bara, kaffe föresten, det var automatkaffe, i plåtburk a la öl! Fast varmt! Med socker och mjölk! Således har jag nu druckit avskyvärt kaffe som satt spår i minnet tre gånger, första dagen på första Brasilienresan, sista dagen på första Brasilienresan och här, på väg mot liften Akakura Kanko. Det sägs att det man inte dör av, stärker en, men i detta fall vete gudarna.  Enda trösten var att eftersom vi inte ätit frukost så gjorde sockret ett välbehövligt energitillskott. Nåväl, när sockersörjan svalts ned var det på med laggarna och upp i liften. Maria och Simon fortsatte till mera avancerade delar av systemet redan från start, dom var båda mycket erfarna och intresserade åkare. Jag fegade och stannade med dom som hade som mest sex försök på skidor och som minst två! Backarna var långa, välpreparerade och inte speciellt svåråkta. Det kändes ganska bra och fungerade hyfsat trots pjäxor inte värda namnet. För en av de andra gick det lite sämre, det var hennes tredje försök på skidor så fallfrekvensen var mycket hög. Hur som, vi som kunde lite mera agerade lärare. 

Efter lunch var vädret strålande!

Dagen förflöt i skidornas tecken, vi fikade (mera automatkaffe, men den första tog priset i vedervärdighet!), åt lunch, fikade igen och bestämde oss för att ta oss ned till byn, det vill säga dagens sista åk. Ni som åker skidor vet att det åket ska man inte göra, men i detta fall var det ju det sista åket, inte det sista efter det planerade sista, så allt var frid och fröjd. Solen hade dessutom skinit ett par timmar, dagen hade börjat grå men nu var den strålande. Sagt och gjort, äta sista chokladbiten och på med skidorna. Vi tog bästa salongsgolvsbacken och jag åkte sist. När vi kommit tre fjärdedelar av backen ser jag hon som ramlat hela dagen göra en ny vurpa, inte dagens värsta, den var faktisk otäck och hade kunnat sluta illa. I det fallet landade hon på ansiktet! Men den var inte heller dagens roligaste, när hon bara försvann in i en snödriva! 

Jag före......

För snö hade Akakura gott om! Men i alla fall, hon blir liggande så jag skjuter fart för att se hur det gick, när jag är tjugo meter ifrån fastnar min vänsterskida, förmodligen på en iskant. Jag var inte beredd på totalstopp så jag gör en säkert snygg stuntdykning och landar på min vänstra överarm. Synd bara att jag inte är stuntman, för jag kände med detsamma att det här, det var inte bra! Jag kunde inte ta mig upp, vänsterarmen funkade inte och som lök på laxen hade jag dessutom lyckats stuka högerhandens tumme i fallet. Så småningom och med hjälp av de andra lyckades jag komma upp i alla fall. Då kom istället svimningskänslor, så det var bara att lägga sig ned en stund igen. Så småningom lyckades jag samla mig så pass att jag kunde åka ned till backens slut, fast helt utan att använda vänsterarmen. Väl nere gick vi och satte oss på ett café, jag var fortfarande ganska skakig så det behövdes. John kände på min arm, jag skrek inte, han kände på min axel, jag skrek fortfarande inte, detta gjorde att vi uteslöt värre skador som bruten arm eller att armen gått ur led. Men värkte gjorde det, så Tomomi började ringa runt för att se om det fanns någon läkare. Klockan var dock runt 16:30 så de läkare som brukade vaka över stället hade åkt tillbaka till närmaste sjukhus och det låg en timmes bilfärd bort. Nåväl, jag hade ont, men inget var ju brutet kändes det som, så Tomomi jagade upp ett apotek och köpte en mitella samt lite smärtlindrande. Hur det gick för flickan som föll först? Inte en skråma, allt var ok på den fronten. 

.... och efter. Plus Kim, Uli, Sayaka, Maria, Simon och John.

Vi tog oss sedan ned till huset där vi bodde, de andra var justa nog att se till att jag slapp bära mina skidor, stort tack för det! Väl hemma pillrade jag i mig två tabletter och tur var nog det för att duscha var svårt. Vänster arm ville helt enkelt inte vara med, men det gick. Efter dusch var det middag, inte en lika fin som förra helgen, men i alla fall fem rätter att tugga på. Efter maten var det kortspel och en öl som gällde, det visade sig att skitgubbe var en gemensam kunskap över nationsgränserna! När klockan var 21 var vi mer eller mindre utmattade, så redan då blev det sänggående, eller rättare sagt futongående. Vi sov på traditionellt japanskt sätt, dvs. på futonmadrasser på golvet och vi sov som stockar! Bara en sådan sak, att jag kände mig utvilad klockan sju på morgonen när väckarklockorna började ringa, det måste vara ett tecken på att sovsättet är bra! Min vänsterarm hade nu ett klädsamt blåmärke och höger tumme var grön.

Frukosten serverades vid åtta, den var också god, om än inte så omfattande som frukostarna i Nikko.  Uli gick iväg för att möta Sayaka och sedan gjorde de andra sig klara för backen ett par timmar innan hemfärden som skulle ta sin början klockan 14. Själv hade jag redan innan jag åkte bestämt att skippa skidor och istället göra min japanläxa samt ta en promenad och fotografera omgivningarna, så att min arm inte fungerade gjorde inte så mycket. Enda problemet var att jag inte orkade ta stora kameran och få några bra bilder, den kräver båda händerna. 

Det fanns gott om snö!

Således blev det lite läxa, sen en rundvandring i omgivningarna med lilla kameran i den nästan fungerande handen. Efter att jag ätit lunch gick jag tillbaka till huset, det var olåst och märkligt tyst. Inte ens taxen i familjen skällde, det gjorde den alltid annars. När jag kom upp i samlingsrummet förstod jag varför, hela familjen storsnarkade framför teven. Efter att ha vaknat bjöd dom in mig, gav mig godis och frågade via sonens engelska varifrån jag kom och vad jag tyckte om Japan. Sen kom en beskrivning av alla andra gäster de haft som lyckats justera sig.

Så småningom kom de andra från backen och vi samlade ihop våra grejor och blev skjutsade till bussen igen. Tyvärr blev inte hemresan lika avslappnad som ditresan, min arm gjorde sig hela tiden påmind. Men en sak som var mycket trevlig var att jag nu fick se hisnande bergslandskap, det påminde faktiskt om de alpresor jag gjort. Vi kom tillbaka till Tokyo Station vid 21 tiden, det tog längre tid än beräknat eftersom vi hamnade i ganska massiva bilköer. Nu undrar förstås någon varför sju timmar hem var långt, medan åtta timmar dit var normalt? Jo, eftersom bussen kör dit på natten kör dom saktare, dels för säkerheten men också för att folk ska kunna sova och slutligen, för att inte komma fram för tidigt!

Bergen vi skidade på. Ganska vackert och ganska bekant, är det inte lite Åre över det hela?

Så hemresan var planerad till sex timmar, men tog sju eftersom många andra kommit på att ta just samma väg som vi tog. Jag tog taxi hem från stationen, jag varken ville eller kunde få hem min ryggsäck och väska på tunnelbanan. Väl hemma bestämde jag mig för att besöka en läkare efter måndagsmorgonens kurs i Japanska. Skolan jag går på ligger bara en station från det läkarhus jag besökt tidigare och gillat, så det skulle inte bli någon lång omväg. Sedan dusch och i säng, givetvis under stort besvär.

Vad som sedan hände på måndagsmorgonen berättar jag nästa vecka. Men jag kan i alla fall säga att min vänstra överarm var blå från axeln ned till armbågen när jag duschade på söndagskvällen och höger tumme skiftade i grönlila. Suck, färgmatchning har aldrig varit min starka sida. Men som sagt, fortsättning följer!

Må bra så hörs vi!

/Bosse