Hur att axla uppkomna problem, det är väl bara att lägga band på sig (Vecka 27)

Måndag morgon och min axel känns så tung för att travestera en gammal känd sång. Som tur var, kom jag ur sängen redan 06:00, detta eftersom det tog väldigt lång tid att tvätta mig samt få på mig kläderna. Det tog så lång tid att jag inte hann få någon frukost utan bara hann äta en banan och ta ett glas vatten. Således stod jag fast vid mitt beslut att gå till läkare efter min kurs i Japanska. Det visade sig vara tur det med, dels på grund av att dom inte öppnade förens 10:20 men mest för att dom röntgade min axel och sedan undrade om jag hade släkt i Japan, eftersom jag måste opereras akut. När värsta chocken lagt sig och jag kunde börja lyssna igen, visade dom röntgenplåtarna och det visade sig att min vänsterarm dels var lätt ur led, men även att den hade ett antal frakturer i kulan som skulle suttit i axeln. Således skickade läkaren mig raskt till ett sjukhus för att en ortoped skulle få titta och ge ett mera initierat utlåtande om skadan. Som tur var kunde en av mina kollegor, Fumio, möta upp min taxi vid sjukhuset och agera översättare. Läkaren som skickade mig hade i och för sig letat upp ett bra sjukhus med, på papperet, engelskspråkig personal, men det visade sig att deras Engelska bara var något bättre än min Japanska, så översättningen mottogs tacksamt av båda sidor. 

Vad gömmer sig bakom denna skylt? Jo, en Michelinstjärna.

Efter en lång väntan fick jag träffa ortopeden, han berättade då att han tyckte det såg bra ut trots allt, inget låg egentligen fel och om jag höll mig i stillhet med axeln så skulle det hela förmodligen fixa sig självt. Fast jag skulle räkna med cirka två månaders konvalescens och av dessa sex veckor med stödbandage samt mitella. Men det väsentliga för mig var att jag skulle slippa operation, i alla fall fram till lördagen när de ville att jag skulle komma på återbesök. Då skulle dom kolla om det fortfarande såg bra ut och ta ett nytt beslut om operation eller inte. Mycket skönt tyckte jag och vad som också var bra var att jag äntligen skulle få något att äta. Klockan var nämligen 13:30 och jag hade ju som sagt bara ätit en banan till frukost, min mage skrek! Vi letade upp en av restaurangerna på sjukhuset och bänkade oss för lunch. Då noterade jag musiken, det var begravningsmusik, Albinonis Adagio, kul tänkte jag, mycket passande musikval på ett sjukhus! Sen hörde jag närmare, det var samma CD som jag själv har, Berliner Filharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan själv där de framför high lights ur bra klassisk musik. Så snart klingade även Pachelbels kanon ut och det är ju lite mera upplyftande tongångar.

Plommonblom vid Yushima shrine

Nåväl, efter maten åkte vi till kontoret,det var bara att acceptera, en arm i band och en kvar att göra jobbet med. Som tur är, är jag ingen maskinskrivare, så pekfingervals är vardagsmat, det enda är att det går bara hälften så fort numera. Och att bära skolböcker och dator fram och tillbaka har jag löst genom att ta min lilla handbagageväska och lägga axelremsväskan i den. Handbagageväskan har hjul och rullar bra och dessutom står den av sig självt när jag behöver öppna dörrar eller passera tunnelbanespärrar. Således funkar det ganska bra trots allt.

Fler än jag njöt av vädret och blommorna vid Yushima shrine.

På tisdagskvällen tittade jag in på min soba ya för middag. I lokalen satt det ett ganska stort antal män i varierande grad av berusning. Stället är ju både restaurang och isakaya på samma gång, det vill säga, man kan både äta där men också bara sitta och dricka och äta smårätter. Hur som, jag får min mat och som vanligt smakar det alldeles utmärkt. När jag betalat och ska börja ta på mig min jacka, reser sig en av männen i det största sällskapet i lokalen, han kommer fram och säger på Engelska, Jag beklagar att vi fört sådant oväsen, jag ber verkligen om ursäkt! Jag svarar att jag bara tycker det är roligt om människor har det trevligt, så det hade absolut inte stört mig. Han tackar då så mycket med ett stort leende och sen skakar vi hand. Vart, förutom i Japan, kan det hända att ett berusat gäng ber om ursäkt? Kan ni tänka er ett gäng stureplansnissar som hojtar och står i och sedan ber allt och alla om ursäkt? Jag kan det i alla fall inte. Men det är lite annorlunda här som jag skrivit förut, så här kan alltså sådana saker ske och det helt utan annan anledning än att man verkligen vill be om ursäkt.

Shinjuku. Alltid myckert folk, dygnet runt.

Lite senare i veckan råkade jag ut för en annan kul kulturgrej. Jag stod och väntade på att korsa gatan, när jag hör ett välbekant ljud. Killen som stod bredvid rakade sig! Han hade med sig en reserakapparat och utnyttjade tiden det tog att gå dit han skulle till att raka sig! Det gäller att vara effektiv!

Så kom lördagen, jag och Fumio möttes på tunnelbanestationen som ligger närmast sjukhuset. Han ställde upp som översättare även denna gång och det kändes mycket tryggt. Vi sågs redan 09:00 för att slippa värsta rusningen och jag tror vi gjorde rätt. Detta på grund av att det var mycket folk på plats när vi kom, men efter att vi återvänt från röntgenavdelningen var det fullt av människor som väntade. Väntan nu blev ganska kraftigt kortare än i måndags, så jag fick ganska snart träffa läkaren. Jag var mycket spänd på att höra vad han hade att säga och blev lite oroad när han sa att det så ut som förut. Det visade sig dock att det var bra, så det enda var att han ville kolla igen om en dryg vecka, men att det fortfarande såg ut som om jag skulle slippa operation.

Bonzaiträd vid Yushima shrine.

Jag var givetvis glad för det beslutet, så jag erbjöd Fumio lunch som kompensation för allt besvär han haft på grund av min axel. Han föreslog då en enstjärnig restaurang nära där han bor, vi hade pratat om den tidigare så jag accepterade glatt. Det är en restaurang som specialiserat sig på sardiner! Jag tycker själv det låter märkligt att en Japansk restaurang kan få Michelin stjärnor, men tydligen har man gått ifrån principen att restaurangerna måste hänge sig åt det Franska köket. Sedan kan man ju tycka att få en stjärna för man är bra på sardiner är lite märkligt. Men i alla fall, vi begav oss dit. Stället låg på en bakgata, i en källare och var ganska så anonymt. Men när vi kom in, var det fullsatt. Dock inte mera än att vi efter en kortare väntan fick bord. Fumio hade berättat att han bara ätit lunch där, detta på grund av prisläget. Lunch var ok, men middag var dyrt! Således, vi beställde varsin sashimi på sardin samt ytterligare en friterad sardinrätt att dela på. 

En enstjärnig sardinmåltid!

Det hela smakade mycket bra men jag var ganska så spänd på vad notan skulle gå på. Jag gissade på runt 500 SEK per person och tyckte det var ok, dels på grund av att jag slapp operation, Fumios besvär på grund av mig och slutligen på grund av Michelinstjärnan. Jag hade fel, det kostade 200 SEK, för två! När vi kom ut, visade Fumio mig kvällsmenyn, en middag kostade mellan 800 och 1400 SEK, jämför det med Mattias Dahlgren etcetera! Notera nu att man kan spendera en månadslön här i Tokyo på mat om man bara letar efter en tillräckligt exklusiv restaurang. Men ändå, jag tycker att en lunch, som smakar utmärkt, som serveras på en restaurang med fantastisk service och dessutom har en stjärna, gott kan kosta lite mera än vad denna gjorde. Så det var bara att tacka och ta emot, dit går jag gärna tillbaka!

Tanterna klappar tjuren på nosen, tydligen en bra sak att göra för många hade gjort det. Mulen blänkte!

Efter en kopp kaffe tittade vi in på Tokyo Hands, ett jättevaruhus som har allt! Det är en blandning av NK, Åhléns, Hobbyhörnan och Claes Ohlson. Det jag letade efter var en regnponcho, jag kan ju inte knäppa jackan, så regnar det är det mindre kul. Och mycket riktigt, klart dom hade sådana. Sedan var det tåg hem, fast jag passerade skivbutiken på vägen, Stor besvikelse, inte en enda skiva föll mig på läppen! Det var inte första gången i och för sig, men ändå! Kors i taket! Resten av lördagen gick i japanska språkstudietecken samt soffläge.

Idag söndag har det varit ungefär samma låga aktivitet. Jag har tagit en promenad och tittat på plommonblomsfestivalen vid mitt närmaste shrine, Yushima shrine. 

Kimonoklädda damer tar matpaus och blickar ut över....



..det här. Vackert och rogivande.

Ganska intressant, mycket folk och vackra blommor på träden. Tydligen skulle man bland annat klappa en av deras statyer av tjurar på mulen. Många måste ha gjort det för mulen blänkte! Sen var det som vanligt många studenter som hängt upp små träbitar med önskningar på. Yushima är fullt av sådana ställningar, mer eller mindre överlastade. 

Hm, jag kanske ska skriva på en bräda jag med, så Japanska studierna går bättre?

Men, så är det ju också studiernas shrine, så kanske ger det studenterna det stöd dom behöver. Sedan hem, göra kaffe och uppgifter i läxboken. Middagen processas just nu, det vill säga riskokaren fixar riset och sen ska jag värma den gröna Thaicurry jag ska äta till middag. Så, det här får bli allt för nu, mera kommer nästa vecka!

Lev väl!

/Bosse