Nu än en gång bekräftat, jag gillar inte balett! (Vecka 28)

När jag vaknade i måndags var det ösregn, vilket gjorde att jag fick användning för min nyinköpta regnponcho. Den funkade bra och har dessutom visat sig kunna stå emot snö också, eftersom regnet övergick i riktigt blöta stora snöflingor när jag skulle tillbaka till kontoret efter min lektion i Japanska.

Vackert vårväder, var då någonstans? Jag ser bara blötsnö!

På onsdagen fick jag uppleva en mer obehaglig upplevelse än jag tidigare känt på. Jag har ju skrivit att sängen gungat rejält ibland när det varit mindre jordbävningar, men jag hade tills nu inte upplevt det på kontoret. Det var jordbävning och den var så pass kraftig att vi kände den även där. Jag kan meddela att sitta på 19:e våningen och skaka för att inget står stilla, inte är någon upplevelse att rekommendera. Men, efter att ha skakat i ett par minuter (långa!) slutade det och sen var det inget mer med det. Kvar var bara ett hjärta i halsgropen och ett stort antal undergångstankar att bearbeta. Det extra obehagliga var att det påstods vara mycket sällsynt att kontorshuset rörde sig, det ska vara så byggt att bara riktigt kraftiga jordbävningar ska kännas, mindre ska absorberas och liksom försvinna i konstruktionen, så den här var ganska kraftig. Enligt webben så låg den på 5.1 där vi var och 7.2 vid epicentrum, det är ganska mycket det! När kvällen kom passerade jag och John pubben i bottenvåningen på kontorshuset. Vi mötte upp med ett gäng vi lärt känna från ett av de andra företagen i huset och hade en informell prata och ta en öl kväll. Det var en bra terapi, inte för att vi dränkte tankarna i öl, utan för att vi kunde prata igenom det som hänt. Jag och John lämnade tidigt, jag var hemma redan före 21 och tur var nog det, det gjorde det bara normalsvårt att komma ur sängen på torsdagsmorgonen.

kontoret är i den högre byggnaden, på 19:e våningen.

Fredag, ja ni har ju förmodligen sett nyheterna… Allt var normalt fram till strax före 15, då satte byggnaden igång något jag hoppas aldrig mer behöver uppleva. Vi rörde oss i samtliga riktningar samtidigt och det gick inte att stå upp utan att hålla i sig! Skyskraporna runt omkring dansade som i en balett, döende svanen eller nått! Persiennerna på kontoret mitt emot oss, svajjade som kjolarna på ett gäng glada tjejer på väg till dansbanan i en femtiotalsfilm! Huset kved, skakade, gnällde och riste, fönsterrutorna skallrade… Och det höll på minst dubbelt så länge som den i onsdags. Som tur var, var jag inte ensam, så vi kunde försöka uppmuntra varandra så gott det gick. Vi insåg alla att det här inte var någon normalstor jordbävning, utan en mycket mera förödande. Vi kunde inte se nått som rasade från vår utkikspunkt så det verkade som om de flesta husen i alla fall klarade att hålla sig uppe om än att dom kanske fått sprickor. 

Några av dom som dansade

När det hela var över, efter nått som kändes som ett par evigheter, kom omedelbart en högtalarröst och meddelade att huset var ok, att hissarna och gasen stängts av och att om vi ville lämna byggnaden så var det trapporna som gällde. Ingen av oss på kontoret ville stanna, ifall det skulle komma mera, så vi rafsade ihop våra saker och tog oss ut. 19 trappor senare stod vi på gatan. Många hade följt vårt exempel, men vi mötte också många på väg upp i huset, märkligt folk dessa Japaner! Efter ett kortare rådslag föreslog John att vi skulle ta oss till en bar ett par hundra meter bort, en öl skulle kanske kunna lugna oss. På väg till baren berättade Fumio-san och Masaki-san att de aldrig upplevt något liknande, detta var mycket mer än vad de utsatts för tidigare och båda de är infödda Japaner och som sådana upplevt otaliga jordbävningar tidigare! Dessutom såg vi att de fönsterputsare som jag tidigare sett putsa fönstren på byggnaden med persienndansen nu var på väg upp igen i sin korg! Det innebär att de måste ha suttit utanför huset, i sin korg medan jordbävningen pågick!

John och Masaki-san, nere på marken men bleka om nosen.

Hjälp, jag skulle ha avlidit av hjärtattack om det varit jag, min puls var redan skadligt hög av att vara inne i ett hus när det gungade. Så sakta började det klarna, vi hade haft en enorm tur, husen höll trots dessa enorma krafter. Så fort vi nått baren så surfade vi in och hittade att epicentrum varit länger norrut. Det visade sig att jordbävningen hade legat på 8.8 (vissa rapporter säger 8.9, och just nu säger de på radion, att den uppgraderats till 9.0!) och att det hela skapat stor förödelse närmare epicentrum, dels på grund av skakningarna, men mest kanske av den tsunamivåg som slog mot kusten. Så, tankarna kom, vad hade hänt om den varit rakt under oss istället? Nåja, tankarna bröts fort för vi fick varsin öl, för då satte skakningarna igång igen, efterskalv. Vi tog vårt pick och pack och gick ut på gatan. Men efter gemensamt beslut gick vi snart in igen, detta för att inte få något i huvudet ifall det rasade något från byggnaderna runt omkring, till exempel fönster som poppar ut! Regeln är, stå i en dörrpost men är det mera illa, sitt under ett bord (påminner mig om instruktionsfilmerna från USA under det tidiga kalla kriget, sitt under ett bord så klarar du atombomben… tror jag det, inte!). Är det riktigt illa ska man ta sig ut, men vara mycket försiktig och se upp med fallande saker. Så ska man ut, se till att ta sig till en öppen plats. Hur som, vi gick in igen och fortsatte blekt smutta våra öl. Då slog det mig, jag hade inte sett en enda tendens till panik! Oro i folks ögon, ja, men alla betedde sig som vanligt! Gatan och torget utanför var fullt med folk. Tunnelbanan och pendeltågen var avstängda, så alla som brukade använda den stora Akihabara stationen vick snällt vänta alternativt ta en av de få taxibilar som rullade eller som sista utväg, gå dit de skulle. Efterskalv på efterskalv följde. Jag tappade räkningen för det var så frekvent, somliga var som skakningar, andra var mera omtumlande, men ingen ens i närheten av det som fick oss att lämna kontoret! Efter att ha suttit ett par timmar bröt vi upp. Detta bland annat för att vi ville hem, men också för det faktum att alla utom jag hade minst en timmes promenad för att komma hem, tågen gick ju inte. 

Våren är på väg, dagen efter skalvet.

Min vandring hem gick bra, men jag har aldrig sett så mycket folk på trottoaren! Hela Tokyo var på fötter och på väg hem. Jag såg också att många av kontoren jag passerade hade mycket folk som satt och låg i deras receptioner. Väl hemma var det nödtrappan på utsidan som gällde, alla hissar var avstängda i Tokyo och jag är mycket glad att jag inte var i en hiss när detta hände! Väl inne i lägenheten, fann jag min bokhylla tömd, alla böcker och saker låg på golvet. Det enda som var sönder var glaset till en tavla som är en kär gåva från familjen Westermark. Men motivet var helt, så jag behöver bara skaffa en ny ram. Det var dessutom det enda som var skadat, jag kollade porslin etcetera, men allt hade snällt stannat i sina skåp, även om allt vandrat väldigt nära skåpluckan. När jag samlat ihop de glasbitar som gick att plocka ringde det på dörren, det var Kato-san, min hyresvärdinna som ville se att allt var bra. Hon erbjöd sig genast att hämta dammsugaren för att se till att småglaset också blev bortstädat, så snart var vardagsrumsmattan ren igen. Kvällen förflöt sedan med BBC och hemska bilder som än en gång påminde mig om att vi hade haft en enorm tur och kommit undan med blotta förskräckelsen. Huvva, men detta ackompanjerades av ständiga efterskalv, hela tiden! Mer eller mindre kraftiga, så min natt mot lördag blev mycket orolig. 

Söndagsbrunch på trevligt café

Lördag, vaknade fullt ut vid halv elva av telefonen, John ringde för att kolla läget. Jag sa som det var att natten varit skakig och han berättade då att det varit två stora jordbävningar till, bland annat i det område vi bevistade i höstas. Jordskred osv. hade följt. Dessutom var det nu nukleär fara, på grund av kärnkraftverk som riskerade att gå upp i rök. Varför vaknade jag? Åt frukost och satt sedan framför tv:n, vid tvåtiden tröttnade jag och gick ut i det fina vädret. Jag tog en promenad bort mot det sjukhus jag bevistat, det visade sig ligga bara en kvarts promenad bort. Tyvärr var deras café stängt, så jag vandrade vidare in i ett område fyllt av musikaffärer. Jag var på jakt efter en second hand butik för vinyl, CD och DVD som Mikio-san pratat om. Jag tror jag hittade den, den var stängd så jag kunde inte göra av med några pengar där. Passerade en livsmedelsbutik på väg hem och köpte mera banan och yoghurt. Bra att ha ifall dom stänger av elen vilket dom meddelat att dom kan komma att göra. Väl hemma kände jag skakningar igen, till och från, säg tre fyra gånger i timmen! Inte roligt alls! Nåväl, tittade lite till på tv, åt min middag och gjorde Japanska läxan, sen var det sänggående planerat. Men innan dess samlade jag lite kläder, batterier, ficklampa och vatten, packade det i en rygga så att jag bara skulle ha att grabba om jag måste ut ur huset under natten. Sedan sov jag och det ganska bra till och med! Vaknade till och från, men inga större problem. Vaknade vid tiotiden i morse, låg en stund och sen brakade det loss. En riktig körare igen, fast ganska så kortvarig, jag vet inte än hur eller var den kom från. Jag såg då till att göra mig i ordning medan det var lugnt och åt sedan frukost. Har gjort lite mera uppgifter i Japanska, skrivit detta och ska nu strax ta mig till Iidabashi och möta John och Tomomi för en sen lunch. Ska bli skönt med lite sällskap! Jag har just kommit hem därifrån och skriver klart detta. 

Brunchen övergick till middag. Bulgoggi!

Precis när jag skulle börja skriva satte det igång att gunga igen, ett nytt efterskalv. Som tur var ett kort ett, jag hoppas att natten nu blir lika lugn som den mot idag. Kort blir den i alla fall, för nu är klockan efter midnatt och jag ska upp klockan 06:00 för att hinna till japanskan. Nåväl, vi har det inte så kul här som ni kan utläsa ovan, men, absolut men, vi är mycket lyckligt lottade jämfört med alla de som bor i katastrofområdet norr om Tokyo. Vi har el, vatten, mat och husrum, dom har ingenting, ofta inte ens sin familj eller vänner kvar. Hemska tanke!

Må bra hörni och jag hoppas kunna skriva mera nästa vecka!

/Bosse