Ja, så kom måndag morgon, lätt trött hade inte sovit så många timmar innan jag väcktes av nya efterskalv. Sov väl runt 2 timmar i taget innan det var dags för ny omruskning. Nu blev det inte så många sådana vändor, eftersom jag måste kliva upp 06:00 för att hinna till min kurs i Japanska. Men, inga problem förens jag skulle tillbaka till kontoret. Allt var som vanligt ända till vi passerat näst sista stationen (Kodemacho) innan Akihabara där kontoret ligger. Vi hade lämnat stationen och var kanske halvägs, när tåget snabbstoppade, konduktören sa något och sedan slog av motorerna. Ingen i vagnen reagerade, men helt klart hade han berättat att vi stannade på grund av en ny jordbävning. Detta på grund av att det bara tog någon minut innan hela tåget började ruska. Men fortfarande inte en min från de andra passagerarna, men min puls var väldigt hög just då! Det ruskade i någon minut, sen avtog det, motorerna gick igång och vi rullade vidare mot Akihabara som om inget hade hänt. Jag måste säga att jag är fantastiskt imponerad av det lugn som människorna i Japan uppvisade, jag var minst sagt upprörd men de övriga i vagnen visade inga som helst tecken på obehag.
Nå väl, när jag kom upp på kontoret så frågade jag om det gungat, svaret var ja så jag vände på klacken och gick hem med datorn. Planen var att jobba hemifrån, men förts skulle jag på återbesök till sjukhuset för att visa upp axeln. Så, hem med mina saker och sedan tillbaka till kontoret för att äta lite lunch med de andra. Som vanligt var det Fumio som hängde med för att agera tolk. Även denna gång såg det bra ut, så nu bokades ett återbesök till måndag 28 Mars. Efter sjukhuset gick vi för att ta en kopp kaffe, det intressanta nu var att Starbucks på sjukhuset fortfarande var stängt. En av kollegorna hade konstaterat att samtliga Starbucks och McDonalds hade stängts redan strax efter jordbävningen i fredags, och mitt försök i lördags och det försök vi gjorde denna måndag gav vid handen att det stämde, i alla fall vad gällde Starbucks. Så, vi tog en promenad för att hitta något annat café som höll öppet. När vi kommit en liten bit och var på väg över kanalen som flyter utanför sjukhuset kände jag en stark blomdoft, det visade sig att i en liten park under bron stod två körsbärsträd och blommade! Doften var verkligen intensiv! Det hela kändes i alla fall lite hoppfullt, inget stoppar körsbären, varken jordbävning, tsunamis eller radioaktivt nedfall! Tyvärr försvann den känslan ganska snabbt, kvällen hemma blev orolig, ständiga skakningar på grund av efterskalv, mer eller mindre långa. Så någonstans här tog jag ett beslut om att föröka komma ifrån ett tag.
Natten mot tisdagen fortsatte tyvärr i samma anda, men tisdag dag var väldigt lugn. Kanske två kännbara skalv på eftermiddagen, men absolut inte samma frekvens som under helgen och på måndagen. Jag satt hemma och jobbade, tyckte det var skönare med att sitta på 8:e våningen än på 19:e om och när det skulle skaka nästa gång. På kvällen satt jag mest i telefon, bland annat pratade jag med kompisar hemma i Sverige. Medan jag pratade med en av dem, Per H, skakade det ordenligt två gånger inom fem minuter! Usch, detta i samband med ständiga rapporter om galopperande kärnkraft fick mig att inse ju snabbare iväg, desto bättre! Så när jag pratat klart, fyrade jag av ett mail till Sverige och informerade om att jag planerade att ta mig ifrån Tokyo ett tag och skrev ytterligare ett till vår Japanska resebyrå och bad att få en flygbiljett så snart som möjligt till Sverige. Sedan sänggång och hopp om att få en natt av rofylld sömn. Men inte då…
Efter ytterligare en skakig natt vaknade jag upp till vinterstorm. Det blåste ordentligt i Tokyo, men det kändes som om det blåste i rätt rikting. Det i sig kändes bra, men när jag läste mailet fr4ån resebyrån visade det sig att tidigaste avgång som gick att boka var först på fredagen klockan 12:30, det vill säga, jag skulle behöva stanna ytterligare två nätter. Tanken var inte precis lockande. Runt lunch kilade jag iväg till Yodobashi och köpte en till resväska, en mindre, samt gick till kontoret och mötte upp John och Luke för en bit mat. John tyckte då att jag skulle ta hjälp av Lukes flickvän, Yuri, för att få hjälp att boka ett hotell på flygplatsen, eftersom det kunde bli svårt att ta sig dit under rådande omständigheter. Sagt och gjort, jag tyckte det lät bra och Yuri nappade på uppdraget.
Senare på dagen hade jag ett samtal från jobbet, resultatet blev att jag ringde vår svenska resebyrå och dom hittade en Finnair flight som skulle gå redan vid lunch på torsdagen istället. Det lät väldigt mycket bättre i mina öron, så jag nappade direkt! Problemet var bara att jag behövde packa det sista och klockan var redan ganska mycket. Det gjorde att jag inte ansåg mig hinna fixa ett nytt hotellrum samt kunna ta mig till flygplatsen redan på onsdagskvällen. Så, jag skrev ett mail till min hyresvärdinna och undrade snällt om hon kunde hjälpa mig med en taxi klockan 06:30 morgonen efter. Snart därpå kom svar, självklart, vi ses i receptionen i morgon bitti! Jag ringde Sara och pratade lite, under det samtalet kom det en lite längre körare igen, men som tur var, inte mer än obehag. Jag skickade även iväg ett mail till Yuri och bad henne boka av hotellrummet. Hon kom då tillbaka och undrade om hon skulle förboka en bussbiljett åt mig, jag nappade tacksamt på det erbjudandet.
Så nu återstod bara att packa det sista. Gissa om jag var nervös, nu när jag hade en väg ut så blev varje sekund en väntan på nästa skalv. Men det var ganska lugnt helt plötsligt, några små som jag kände medan jag packade, men inget ens i närheten av det jag kände under telefonsamtalet. Jag lyckades sova ostört de timmar som återstod till väckarklockan ringde och var nere i receptionen ganska prick 06:30. Döm om min förvåning, där står hyresvärdinnan, hon grabbar tag i mina väskor och rusar ut. Utanför står hennes man, med motorn igång på deras Porsche Cayenne (guldbrun….) . In med väskorna och sedan iväg till TCAT därifrån flygbussen gick. Snacka om service och vilken lyxtaxi!
Jag var så tidig på TCAT att jag hann med en tidigare buss än den jag hade biljett till. Men jag var glad att jag hade en plats lite senare om så behövdes, för det var ganska så fullt på bussen. Bussresan gick bra, vi var framme på Narita på cirka en timme vilket är den normala tid det tar. Väl framme kommer jag in i en avgångshall som är full med resenärer. Jag har ju varit där ett antal gånger, men aldrig sett så mycket folk där som denna morgon. Klockan var nu åtta på morgonen och Finnairs incheckning skulle börja 09:30. Så det var bara att leta upp slutet på den kön och ställa mig och vänta. Allt gick lugnt till trots att vi var så många. Alla stod snällt i respektive kö för incheckning. Det var två köer till utanför min kö till andra bolag och det såg lika ut vid samtliga 20 öar med incheckningsdiskar, så ni kan ana att det var många som ville flyga ut från Japan. När väl klockan blev öppningsdags kom jag snart fram till incheckningen. Jag fick mina boarding pass och inser då att nått inte riktigt stämmer, avgången från Tokyo är rätt, men inte den från Helsingförs för att nå Stockholm. Det visar sig då att vi måste ned i Nagoya också, det för att tanka planet och byta personal. Detta var inte normalt för denna flight, så jag skulle bli försenad med fyra timmar. Ingen större fara för mig, men en liten känsla av besvikelse, jag hade sett fram mot att få lyfta och åka iväg. I stället blev det lyfta, flyga i 25 minuter och sedan ner på Nagoyas flygplats. Där stod vi i lite drygt två timmar, men sedan lyfte vi och lämnade Japan. Allt gick som det skulle, så klockan 19:30 på kvällen den 17 mars landade jag på Arlanda. Skönt är bara förnamnet!
Planen nu är att läka min axel, när det är gjort hoppas jag att situationen i Japan återgott till normalare läge. Om så är fallet är planen att jag ska återvända. I skrivande stund ser det ut som om det kan vara så att man lyckats komma lite närmare en säkring av de skadade kärnkraftverken så låt oss hålla en tumme!
Men, som sagt, detta är det sista skrivna för nu. Jag kommer att återuppta dagboksskrivandet om och när jag är tillbaka i Japan. Men som sagt, just nu är det osäkert när det blir!
Må gott och många av er kommer jag att träffa under min vistelse i Stockholm!
På återskrivande så småningom!
/Bosse
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar